SAOL

publicerad: 2015  

bronk

bronk [bråŋ´k] substantiv ~en ~er • mest i pl.; ​förgrening från luft­strupe, luft­rör

Singular
en bronk	obestämd form
en bronks	obestämd form genitiv
bronken	bestämd form
bronkens	bestämd form genitiv
Plural
bronker	obestämd form
bronkers	obestämd form genitiv
bronkerna	bestämd form
bronkernas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

bronker plural

bronk·er

substantiv

[brånk´-]

● luft­strupens huvud­förgreningar till och i lungorna

SYN. luftrör

det pep i bronkerna när hon andades

belagt sedan 1839; av grek. bron´khia, plur., 'luft­rör'

Till SO

SAOB

publicerad: 1922  

BRONKER broŋ4ker, ngn gg BRONKIER broŋ4kier, pl.

Ordformer

(bronker (broncher) Lovén Huxley 75 (1871) osv. bronkier (bronchier) Lundberg, LoW (1911))

Etymologi

[jfr t. bronchie, eng. bronchia, pl., fr. bronche; af lat. bronchia, af gr. βρόγχια, pl., luftrör. Jfr BRONKIAL, BRONKIELL, BRONKIT, BRONKO-]

anat. luftrörets grenar (på människa l. djur). Lundberg Hufeland 189 (1839). Luftstrupen .., som nedstiger från svalget, bildar först en stam .., hvilken vid sin nedre ända delar sig i tvenne grenar, bronker, en till hvardera lungan. Svahn LbMuntlFöredr. 13 (1903). — jfr HUFVUD-BRONKER.

Till SAOB