SAOL

publicerad: 2015  

brunera

brun·­era verb ~de ~t • förse metall med rost­skyddande oxid­hinna

Finita former
brunerar	presens aktiv
bruneras	presens passiv
brunerade	preteritum aktiv
brunerades	preteritum passiv
brunera	imperativ aktiv
Infinita former
att brunera	infinitiv aktiv
att bruneras	infinitiv passiv
har/hade brunerat	supinum aktiv
har/hade brunerats	supinum passiv
Presens particip
brunerande
Perfekt particip
en brunerad + substantiv
ett brunerat + substantiv
den/det/de brunerade + substantiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

brunera brunerade brunerat

verb

brune´ra

● ofta perfekt particip förse (metall­föremål, sär­skilt järn) med skyddande brun­aktig oxidhinna

brunera något

brunerad mässing; brunerat stål

belagt sedan 1519 (Peder Månssons Skrifter på svenska); fornsvenska brunera; till brun i bet. 'glänsande'

brunerabrunerande, brunering

Till SO

SAOB

publicerad: 1923  

BRUNERA brɯne4ra, äfv. bru-, i Sveal. äfv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.

Etymologi

[fsv. brunera, af mnt. bruneeren, mht. brunieren, göra glänsande, till brūn, glänsande (se BRUN)]

1) (†) motsv. BRUN 1, med afs. på förgylldt l. försilfradt föremål: polera (med agat l. blodsten l., i fråga om träföremål, med hund- l. vargtänder). Och skole alle de Roser .. med gott gul flitteligen blifwe förgylte och brunerede. HB 2: 218 (1588). Rinman (1788). Dalin (1850).

2) [efter motsv. anv. af t. brünieren] tekn. motsv. BRUN 2: behandla (en metallvara) så att dess yta erhåller ett mattbrunt l. mörkblått oxidöfverdrag (som skyddar metallen mot rost). Brunering af gevärspipor. Rinman (1788). 2UB 6: 111 (1904).

Till SAOB