SAOL

publicerad: 2015  

burspråk

bur|­språk substantiv ~et; pl. ~ • ut­språng med fönster på byggnad

Singular
ett burspråk	obestämd form
ett burspråks	obestämd form genitiv
burspråket	bestämd form
burspråkets	bestämd form genitiv
Plural
burspråk	obestämd form
burspråks	obestämd form genitiv
burspråken	bestämd form
burspråkens	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

burspråk bur­språket, plural bur­språk, bestämd plural bur­språken

bur|­språk·et

substantiv

bu`rspråk

● liten, fönster­försedd ut­byggnad på hus som prydnad; vanligen med in­vändig stå­höjd och fritt ut­skjutande från fasaden

JFR karnap

hus från 1900-talets början med bur­språk och snirkliga torn

belagt sedan 1409 (kungörelse utfärdad av prästen vid helgeandshuset i Stockholm Hemming Holmstensson (Svenskt Diplomatarium)); fornsvenska bursprak; av lågtyska bursprake med samma betydelse, eg. 'borgerskapets samman­träde eller sam­tal', till bur 'borgare' och sprake 'språk'; jfr ur­sprung till språk

Till SO

SAOB

publicerad: 1924  

BURSPRÅK bɯ3r~språ2k, n.; best. -et; pl. = ((†) -er GR 3: 363 (1526)).

Ordformer

(-spraach 1526. -sprak 1525—1734. -språk (-ck) 1527 osv.)

Etymologi

[fsv. bursprak, liksom d. bursprog af mnt. būrsprāke; jfr BUR, sbst.2 2, o. SPRÅK]

1) (i fråga om förh. före 1600) ”samtal” l. sammanträde som hölls af öfverhetsperson l. maktägande med borgerskapet i en stad l. med folket i en landsdel. GR 3: 363 (1526). Erchebispen med the gambla aff rådhet, hölt burspråk på torghet (i Uppsala). OPetri Kr. 303 (c. 1540). Svart G1 22 (1561). — (†) skämts.: samtal. Si! jag .. hölt ett långt burspråk med honom, frågandes honom om allt nytt. Ekeblad Bref 1: 387 (1655).

2) (i fråga om medeltida förh.) vid burspråk i bet. 1 gjordt offentligt tillkännagifvande l. beslutade kommunala stadgar. Spegel 474 (1712). NF (1878).

3) vanl. öfvertäckt, ofta på konsoler hvilande balkongliknande utbyggnad, i sht utmärkande för medeltidens förnämligare borgarhus o. rådhus o. på dessa senare tjänande ss. uppehållsplats för öfverhetsperson l. maktägande vid burspråk i bet. 1. GR 2: 261 (1525). Å västra sidan finnes utbyggt burspråk för bottenvåningen, vilket burspråk för andra våningen slutar med öppen balkong. PT 1914, nr 184 A, s. 3.

Anm. Ordet förekom förr i följande på missförstånd beroende betydelser: 1) rådstugusal. Weste (1807). Franzén Skald. 3: 385 (1824, 1829). SvTyHlex. (1851, 1872). 2) hög talarstol utanför rådhuset. Afzelius Sag. 5: 124 (1843); jfr HSH 10: 25 (1616). 3) torg? Dalin Arg. 2: 310 (1734, 1754).

Ssg: (2) BURSPRÅKS-BOK, pl. -böcker. (i fråga om medeltida förh.) 2NF 26: 897 (1917).

Till SAOB