SAOL

publicerad: 2015  
delegation
de·­leg·­at·ion substantiv ~en ~er grupp av om­bud, ut­skott; över­låtelse av besluts­rätt
Singular
en delegationobestämd form
en delegationsobestämd form genitiv
delegationenbestämd form
delegationensbestämd form genitiv
Plural
delegationerobestämd form
delegationersobestämd form genitiv
delegationernabestämd form
delegationernasbestämd form genitiv

SO

publicerad: 2021  
delegation delegationen delegationer
de·leg·at·ion·en
substantiv
[-∫o´n]
1 grupp av ut­sända om­bud med full­makt att före­träda något vanligen mera till­fälligt, vid konferens eller dylikt
den ryska delegationen vid miljö­konferensen
belagt sedan 1821
2 överflyttande av befogenhet t.ex. att handla el. besluta i någons (t.ex. högre myndighets) ställe
delegation (av något)
delegation av rätten att teckna utbetalningsorder; arbets­utskottet beslutar i ärendet på delegation av styrelsen
belagt sedan 1839

SAOB

publicerad: 1909  
DELEGATION del1egatʃω4n l. de1-, l. -aʃ-, äfv. 01— (- - -tschón Dalin), r. (f. Dalin (1850), Lundell); best. -en; pl. -er. Anm. I ä. tid användes ordet i lat. form. Delegatio eller anvissning .. består thervti, at man sätter en annan Debitor i sit ställe. Nehrman Inl. t. jur. civ. 365 (1729).
Etymologi
[jfr t. o. eng. delegation, fr. délégation, af lat. delegatio (som dock förekommer bl. i bet. 2 b), afl. till p. pf. af delegare (se DELEGERA)]
eg. vbalsbst. till DELEGERA.
1) till DELEGERA 1. — särsk. (mer l. mindre) konkret.
a) [jfr liknande anv. i eng. o. fr.] (knappast br.) förordnande, uppdrag (att handla å ngns vägnar). Conv.-lex. 1: 450 (1821). Dalin (1850).
b) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] samling af delegerade, deputation, utskott. Conv.-lex. 1: 450 (1821). Svedelius Statsk. 3: 127 (1869). En delegation ur hvarje stånd. Bolin Statsl. 1: 258 (1870). Österrikisk-ungerska delegationerna kallas tvänne utskott, af hvilka det ena väljes af den österrikiska, det andra af den ungerska riksdagen. NF (1879). Att hålla tal .. till .. studentkårerna och deras delegationer. De Geer Minnen 2: 281 (1892). En delegation, anförd af Rektor, har uppvaktat den afgångne kanslern. Lunds univ. årsber. 1904—05, s. 3. Ständernas Delegation för de Antellska samlingarnas vård. Finl. statskal. 1906, nr 897. — jfr HANDELS-, SEXTIOMANNA-DELEGATION m. fl.
c) [efter it. delegazione] (förr) af ’delegat' (se d. o. 1 slutet) styrd provins i Kyrkostaten; jfr LEGATION. Delegationen Rom. Lärob. i geogr. 168 (1810). Conv.-lex. 12: 432 (1833). Thomée Blanc 4: 109 (1865). NF 9: 358 (1885).
2) (i sht i juridiskt-vetenskaplig stil) till DELEGERA 2.
a) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] till DELEGERA 2 a. Almqvist Törnr. b. 1: 57 (1839). Tiden 1848, nr 33, s. 1. En obehörig delegation af lagstiftningsmakt åt konungen ensam. De Geer Minnen 2: 61 (1892).
b) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr. o. lat.] till DELEGERA 2 b: akt hvarigenom en skuld (med borgenärens samtycke) öfverföres från den ursprungliga gäldenären till en dennes egen gäldenär l. öfverhufvud ett belopp anvisas till utbetalande; äfv. konkret om aktstycket; jfr ANVISNING 7 a. Conv.-lex. 1: 450 (1821). Schrevelius Civilr. 2: 425 (1847, 1857). Nisbeth Handelslex. (1867). G. Dalin (1871).