SAOB
publicerad: 1910
DENTIST däntis4t l. den-, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
(numera nästan bl. i fråga om utl. förh.) tandläkare; person som studerar l. utöfvar tandläkareyrket. Den bekanta Dentisten Philip Defetard. PT 1758, nr 22, s. 5. (Jag) lät .. en Dentiste borttaga alt tandköttet inpå rötren af trenne tänder. Acrel Chir. händ. 147 (1775). Och få icke Utrikes ifrån inkommande Dentister och Operateurer sin konst i Riket utbjuda och utöfva. Instr. f. Sundhetscoll. 1815, § 15. Retzius Bl. skr. 272 (1850). Östergren 5,000 främ. ord (1907, 1909). — jfr HOF-DENTIST.