SAOL
publicerad: 2015
diagnostiker
dia·gnost·ik·er
[‑gnås´t‑]
substantiv
~n; pl. ~ diagnostik
Singular | |
---|---|
en diagnostiker | obestämd form |
en diagnostikers | obestämd form genitiv |
diagnostikern | bestämd form |
diagnostikerns | bestämd form genitiv |
Plural | |
diagnostiker | obestämd form |
diagnostikers | obestämd form genitiv |
diagnostikerna | bestämd form |
diagnostikernas | bestämd form genitiv |
SO
SAOB
publicerad: 1911
DIAGNOSTIKER di1agnos4tiker l. —302, m.||ig.; best. -n; pl. =, äfv. (med lat. pl.) diagnostici -gnos4tisi l. —302.
Etymologi
[jfr t. diagnostiker]
i sht med. person (i sht läkare) som egnar sig åt l. är erfaren i diagnostiken (se d. o. 1); jfr DIAGNOST. En fin, god, dålig diagnostiker. I alla tider hafva de lyckligaste läkare varit de bästa diagnostiker. Swartz Sobernheim III (1839). G. Dalin (1871). Ekbohrn Främ. ord (1904).