SAOL
publicerad: 2015
dislokation
dis·lok·at·ion
substantiv
~en ~er • förskjutning, rubbning; spec. avvikelse från välordnat mönster i kristallint material
| Singular | |
|---|---|
| en dislokation | obestämd form |
| en dislokations | obestämd form genitiv |
| dislokationen | bestämd form |
| dislokationens | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| dislokationer | obestämd form |
| dislokationers | obestämd form genitiv |
| dislokationerna | bestämd form |
| dislokationernas | bestämd form genitiv |
SO
publicerad: 2021
dislokation
dislokationen dislokationer
dis·lok·at·ion·en
substantiv
[-∫o´n] 
●
förskjutning från normalläge; spec. om rubbning av jordytan, oregelbundenhet i kristallgitter och rubbning av ben el. organ
dislokation (av något)
en dislokation av frakturen
belagt sedan ca 1850;
till medeltidslat. disloca´re 'förskjuta', till lat. dis´- 'isär' och loc´us 'plats'
SAOB
publicerad: 1916
DISLOKATION dis1lωkatʃω4n l. -lo-, äfv. -lå-, l. -aʃ-, l. 0104 (disslokatschón Dalin), r. (f. Dalin (1850), G. Dalin (1871)); best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr skrifvet disloc-)
Etymologi
1) (numera knappast br. utom i fackspr.; se a, b) motsv. DISLOCERA 1: flyttning, rubbning, förskjutning. Sv. litt.-fören. tidn. 1837, sp. 32. NF (1880). — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i d., t., eng. o. fr.] (fullt br.) med. motsv. DISLOCERA 1 a. Så snart benet är sönderbrutit, draga de därvid fästade musklerne benets stycken jämte eller öfver hvarandra, och detta kallas dislocation. Sönnerberg Loder 104 (1799). Svalin Ordl. (c. 1847). Hygiea 1864, s. 427. Dislokation af njuren. Hjelt Ettusen liköppn. 175 (1872). Petersson Fys. undersökningsmet. 324 (1908). — jfr HJÄRT-DISLOKATION.
b) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] (fullt br.) geol. motsv. DISLOCERA 1 b; jfr FÖRKASTNING. Det är .. lätt att se .. på skiktställningen, att den kambriska sandstenen fått vidkännas .. dislokationerna. D. Hummel i Öfvers. af VetAFörh. 1871, s. 600. Svenonius Stenr. 184 (1888). Under urbergets omväxlande höjningar och sänkningar inträffade s. k. förkastningar eller dislokationer. Tekn. tidskr. 1898, B. s. 41. Sjön Båfven ligger i ett bäcken, hvars anläggning uppenbarligen står i samband med sprickbildningar och dislokationer. G. Andersson i Ymer 1903, s. 72. H. Nelson Därs. 1913, s. 284.
2) [jfr motsv. anv. i d., t., eng. o. fr.] mil. motsv. DISLOCERA 2; numera bl. om fredsförläggning af trupper. Andersson Frem. ord (1845, 1857). Dalin (1850). (C. v. Kothen) öfvertog ledningen af och uppsikten öfver de indelta bataljonernas och kompaniernas med många svårigheter förbundna dislokation. M. G. Schybergson i Fin. biogr. handb. 1189 (1899).
Ssgr (i allm. till 1 b): DISLOKATIONS-BRECCIA 1003~ l. 0103~200. jfr FRIKTIONS-, FÖRKASTNINGS-, RIFNINGS-BRECCIA. 2 NF (1906). —
-BÄCKEN~20. Sjön (Norra Hörken) bär prägeln att vara ett dislokationsbäcken .. med på sina ställen raka, höga stränder. H. Nelson i Ymer 1913, s. 284. —
-KARTA~20. särsk. till 2. —
-LINJE~20 l. -LINIE~200. jfr FÖRKASTNINGS-LINJE. A. G. Nathorst i Geol. fören. förh. 1887, s. 77. Dens. Jord. hist. 265 (1890). —
-METAMORFOS~0002. Vi .. kunna förklara .. arkäiska bärgarters säregna beskaffenhet .. genom antagandet, att de undergått en genomgripande dislokationsmetamorfos. J. J. Sederholm i Fennia VIII. 3: 39 (1892). —
-SJÖ~2. om sjö som uppstått gm dislokation; jfr -DAL. Sänkningssjöar eller dislokationssjöar .. ligga utmed förkastningslinjerna, hvarhelst språnghöjden gjort ett parti djupare än de kringliggande. G. Andersson i Ymer 1903, s. 108. —
-SKALF~2. [jfr t. dislokationsbeben] Nathorst Jord. hist. 265 (1890). (Af) jordskorpans afkylning och sammandragning .. föranledda jordbäfningar (dislokationsskalf). Hagman Fys. geogr. 38 (1903). —