SAOL
publicerad: 2015
djävulskap
djävul·skap
substantiv
~et el. ~en • ⟨starkt vard.⟩ djävulskt påfund
| Singular | |
|---|---|
| ett djävulskap (en djävulskap) | obestämd form |
| ett djävulskaps (en djävulskaps) | obestämd form genitiv |
| djävulskapet (djävulskapen) | bestämd form |
| djävulskapets (djävulskapens) | bestämd form genitiv |
SO
publicerad: 2021
djävulskap
djävulskapet el. djävulskapen
djävul·skap·et
substantiv
djä`vulskap 
SAOB
publicerad: 1918
DJÄFVULSKAP jä3vul~ska2p, äfv. jæ3- (med afs. på uttalet af dj jfr anm. vid DJUP, sbst.), i bet. 1, 2 n., i bet. 3, 4, 5 r. l. m. l. n. (m. o. n. Lind (1749; i bet. 3), Larsen (1884; sannol. i bet. 3, 4); m. L. Paulinus Gothus Rat. bene viv. 76 (1633; koll. i bet. 1; kanske snarast att fatta ss. n. pl.), Reenhielm Olof Tr. 111 (1691; i bet. 3), A. Ehrensvärd (1754) i Biogr. lex. 18: 230 (koll.; i bet. 4), Sahlstedt (1773; i bet. 3), SAOL (1874; förmodl. i bet. 3, 4); n. Upp. 9: 20 (NT 1526; i bet. 1), Weste (1807; i bet. 3, 4), Dalin (1850; i bet. 3, 4), Kindblad (1870; i bet. 3, 4); f. Helenius (1838; i bet. 3?));
best. -en, ss. n. -et; pl. ss. r. l. m. -er, ss. n. = l. -er.
Ordformer
(diäfwulskaper Reenhielm Olof Tr. 111 (1691; arkaiserande form efter isl.). djefvelskap Björkegren (1784; under diablerie))
Etymologi
[fsv. diävulskap (nästan bl. i bet. 1), n., o. diävulskaper (i bet. 3), m.; jfr d. diævelskab, n., eng. devilship, äfvensom FANSKAP]
1) [jfr motsv. anv. i fsv. o. ä. d.] (†) djäfvul, ond ande, demoniskt väsen; i sht i sg. i koll. bet.: djäflar, onda andar. The .. tilbådho dieffuulscap, och affgudhar som giordhe woro vthaff guld och vthaff sylfuer. Upp. 9: 20 (NT 1526; Luther: die teuffel, Vulg. daemonia, gr. τἀ δαιμόνια). Dieffwlen, pyske (dvs. småtroll), tomptebyssor, och annan dieffwlskap. L. Paulinus Gothus Rat. bene viv. 76 (1633). (Kanaan var) Alt fullt med diefvulskap, som menniskor besatt, / Med dem for illa fram, och qvalde dag och natt. Kolmodin Qv.-sp. 2: 388 (1750). (Jomsvikingarna hade) förpliktadt sig at slås med folk, men intet med djefvulskap. Lagerbring 1 Hist. 1: 297 (1769). Kanske mig en lyktegubbe villar, / Kanske han leder mig till djefvulskap och rå. Livin Kyrk. 83 (1781). jfr: Så rusade .. ett alldeles oväntadt djäfvulskap eller eldsprutande odjur förbi mig. Lundström Jörgenb. 192 (1903; om automobil).
2) (i sht i södra Sv., starkt hvard.) person af ondskefull l. elak natur; djäfvul (se d. o. 3 a); i sht om kvinna; äfv. i koll. bet. Husbonden kan nog gå an, men hushållerskan är ett riktigt djäfvulskap. — särsk. (vulg.) ss. kraftord. Ditt djäfvulskap, = din djäfvul (se d. o. 12) (men ngt mindre vulgärt än detta uttr.).
3) [jfr motsv. anv. i fsv. o. d.] (mindre br.) djäfvulsk natur l. egenskap; ngnting djäfvulskt; sak, handling, verkan l. företeelse som härleder sig från l. står i sammanhang med djäfvulen (l. med djäflar); ofta koll.: djäfvulstyg; förr särsk. ofta om trolldom o. spökeri. Så myckin diäfwulskaper fölgde mäd Erich, att twådelarna (dvs. två tredjedelar) däns andras manskap, fellde hann mäd trollkonst. Reenhielm Olof Tr. 111 (1691; isl. orig. dieful-skapur). Hednisk diefwulskap. Düben Boileau Skaldek. 30 (1721). Sant är det väl, at igenom förgiftiga och skadeliga örter, och annor diefvulskap, Trollpackor mycket kunna skada ens Boskap. Dahlman Reddej. 57 (1743). Prester och skollärare .. (borde) ej .. fördömma och såsom lutter djefvulskap stämpla allt hos nationen (t. ex. hos ostjakerna) egendomligt. Castrén Res. 2: 115 (1845). Det är något djefvulskap i rummet: jag får ej sofva i fred om nätterna. Dalin (1850). I Jesu Kristi namn förbjuder jag alla trollkonster, spöken och djefvulskap och allehanda förgörelser. Wigström Folkdiktn. 2: 377 (1881; ur ett signeformulär). En man som lefde i fjällen och gjorde djäfvulskap. Engström En bok 122 (1905).
4) i bildl. l. oeg. anv. af 3.
a) [jfr motsv. anv. i d.] (hvard.) mer l. mindre konkret, om ngt som är i högsta grad farligt l. skadligt l. fördärfligt l. vidrigt l. förargligt l. retsamt l. som vållar spektakel l. oreda; äfv. (vulg.) ss. kraftord: otyg, rackartyg, ”smörja”; jfr FANS-TYG, DJÄFVULS-TYG 2, 3. Hvad är det för djäfvulskap de har lagt i soppan, den smakar så besynnerligt? [jfr fsv. koklaren stak sin diäfwlskap in j hestin]. Jag är öfver denna diefulskapen mehr förtretat än iag kan säija. Bark Bref t. Hermelin 1: 163 (1704; om bråk o. bekymmer som de främmande ministrarna i Sthm vålla). Tack för ert bref, .. som jag .. nu intet har tid att besvara .., efter jag .. är omgifven stundligen med främmande och annan djefvulskap. A. Ehrensvärd (1754) i Biogr. lex. 18: 230. Til en del torde väl slika djefvulskap (som hästar, ekipager, granna kläder osv.) .. bidragit til (cessionen). Momi löjen 7 (1781). (Vildarna) svarade derpå en hop obegripelig djefvulskap. Eurén Orth. 3: 51 (1794). Rabulismens frisinniga djäfvulskaper. C. G. Brinkman (1841) hos Wrangel Brinkman o. Tegnér 333. Allt land är en djefvulskap: i synnerhet det, som ligger under vattnet. Almqvist Gabr. Mim. 3: 220 (1842; yttradt af en sjöman). Hvad är det för djefvulskap han har för sig? Björkman (1889). Det är just en natt att sätta djäfvulsskap i hufvudet på ungt folk. Hallström Venez. kom. 79 (1901).
b) (föga br.) abstr.: djäfvulsk elakhet l. ondska, djäfvulskhet. Desz oförskämde djefwulskap förnimmer jag nogsampt af de åtskillige upptåg, som han haft för händer. Cavallin Herdam. 2: 235 (i handl. fr. c. 1710). Den renast sataniska bland dem (dvs. fr. revolutionens ohyggligheter) alla, med hvilken ingenting kan jemnföras i djup och fullständighet af djefvulskap, är behandlingen af den späde Ludvig XVII. Atterbom Siare 5: 171 (1849).
5) (i vitter framställning) i försvagad bet.: ngt demoniskt, demoniskt väsen. Detta dämoniska i konsten, detta djefvulskap, hvilket förf. till Törnrosens bok mera än tillbörligt låter framträda. C. A. Hagberg (1835) i 2 Saml. 24: 94. En obetydlig kvinna, en kvinna utan nerv och djäfvulskap, tror jag att jag aldrig skulle ha fäst mig vid. Tavaststjerna Patriot 199 (1896).