SAOL
publicerad: 2015
dolme
dolme
[dål`me]
~n dolmar el. 2dolma
[dål`ma]
~n ~r • kåldolme; vindolme
| Singular | |
|---|---|
| en dolme (en dolma) | obestämd form |
| en dolmes (en dolmas) | obestämd form genitiv |
| dolmen (dolman) | bestämd form |
| dolmens (dolmans) | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| dolmar | obestämd form |
| dolmars | obestämd form genitiv |
| dolmarna | bestämd form |
| dolmarnas | bestämd form genitiv |
SAOB
publicerad: 1920
DOLMEN dol4men, r. l. m.; i best. anv. utan slutartikel (Feuillet En fattig ädlings m. 81 (1859)); pl. = (Bruzelius, SD 1904, nr 286, s. 3) l. -s (H. H. Hildebrand i UVTF 8: 69 (1874), O. Montelius i Ant. tidskr. XIII. 1: 10 (1894)).
Etymologi
[liksom t. o. eng. dolmen af fr. dolmen, lånadt från ngt keltiskt spr. Jfr Murray Dict.]
(mindre br.) arkeol. benämning på ett slags i vidt skilda delar af världen förekommande förhistoriska minnesmärken (grafvar) bestående af en stor (vanl. ngt så när flat) sten (mindre ofta af flere stora stenar) som hvila(r) på flere på kant ställda dylika; dös, stendös; jfr ALTAR-BORD 2; stundom i utvidgad bet. om megalitisk graf i allm. Bruzelius Sv. fornlemn. 1: 13 (1853). Landberg I öknar 328 (1882).