SO
publicerad: 2021
edligen
ed·lig·en
adverb
e`dligen 
●
särskilt juridik
med ed
jag kan edligen försäkra att allt jag sagt är sant
belagt sedan ca 1630
SAOB
publicerad: 1917
EDLIGEN e3dligen2, stundom EDLIGT e3dlik2t, förr äv. EDLIGA, adv.
Ordformer
(-ligen Girs G. I 26 (c. 1630) osv. -ligt Bellman Gellert 131 (1793) osv. -liga RB 17: 8 (Lag 1734). — edel- RP 5: 105 (1635), SFS. Se för övr. EDLIG)
adv. till EDLIG: med l. gm ed, på ed; i sht i förb. med verb sådana som betyga, intyga, (till)försäkra, lova, förbinda sig (till ngt) o. d. Thet the ock medh Hand och Mun Eedligen honom tilsade (dvs. lovade). Girs G. I 26 (c. 1630). At the ey förmå Eedeligen besanna thet, som the tilförne påståt. Nehrman Pr. civ. 287 (1732). Edligen förpligta sig till trohet emot Sveriges Krona. Hallenberg Hist. 3: 22 (1793). Rätten (äger) .. förelägga barn, som till laga ålder komna äro, att bouppteckningen edeligen styrka. SFS 1862, nr 51, s. 10. — i numera föga br. l. obr. förb. (Ryssarna) förbundo .. sigh eedeligen tilsammans emoot Demetri. Widekindi Krigsh. 221 (1671). Ingen omyndig .. skal hemligen förlofwa sig, hwarken skrifteligen, eller Edeligen. Kyrkol. 15: 10 (1686). — särsk.
b) (numera föga br.) jur. i uttr. edligen avhöra (jfr AFHÖRA I 2 b) l. höra (ngn), höra (ngn) på ed. Abrahamsson 636 (1726). Vitnet (varde) .. edeliga hördt. RB 17: 8 (Lag 1734). Dalin (1850).