SAOL

publicerad: 2015  
efterord
efter|­ord substantiv ~et; pl. ~ i bok
Singular
ett efterordobestämd form
ett efterordsobestämd form genitiv
efterordetbestämd form
efterordetsbestämd form genitiv
Plural
efterordobestämd form
efterordsobestämd form genitiv
efterordenbestämd form
efterordensbestämd form genitiv

SO

publicerad: 2021  
efterord efter­ordet, plural efter­ord, bestämd plural efter­orden
efter|­ord·et
substantiv
ef`terord
kommentar till inne­hållet i en bok, placerad sist i boken och ibland på ett personligt sätt riktad till läsaren
JFR förord
ett in­kännande efter­ord av ut­givaren
belagt sedan 1840

SAOB

publicerad: 1918  
EFTERORD äf3ter~ω2rd, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[av EFTER o. ORD]
1) [till EFTER- 5 a] (†) eftermäle (se d. o. 4). Alla som .. hoosz honom tillijt hafwer hafft (dvs. ha anlitat honom), (giva) honom det berömmeligh effter ord .., at han som en Fadher them vphulpit och bijstånd giort hafwer. Emporagrius Likpr. ö. J. Pärsson F 2 a (1650).
2) [till EFTER- 8; bildat, sannol. efter t. nachwort, ss. motsvarighet till det äldre och vanligare FÖRORD] framställning l. anmärkning (av allmännare innehåll o. riktad till läsaren) varmed en författare avslutar ett arbete; slutord; motsatt FÖRORD. Bremer Strid 261 (1840; rubrik). (Olaus Petris handbok) slutas med ett efterord, deri Olaus .. försäkrar, att han ingen vill tvinga till bokens användande. Reuterdahl Sv. kyrk. hist. 4: 441 (1866). Noreen Vårt spr. 5: 707 (1912; rubrik).