SAOL
SO
SAOB
publicerad: 1920
EJEKTOR ejäk3tor2, r. l. m.; best. -n; pl. -er e1jäktω4rer l. ej1-, l. -ek-.
Etymologi
[jfr dan. o. t. ejektor, eng. ejector, fr. éjecteur; av lat. ejector, utkastare, vbalsbst. av ejicere, kasta ut]
tekn.
1) strålpump l. strålsugare gm vilken, medelst sugning l. tryckning med vatten l. ånga, luft l. vätska l. fast kropp i fint fördelat tillstånd uppfordras l. avlägsnas (ur en behållare l. dyl.). Tekn. tidskr. 1875, s. 231. Vattenstrålpumpar eller ejektorer. Därs. 1883, s. 52. Luftförtunningen (i vakuumbromsledningen) åstadkommes genom en på lokomotivet anbragt dubbel ejektor. 2 Uppf. b. 9: 241 (1905). 2 NF 17: 191 (1912). — jfr ASK-EJEKTOR.
2) elliptiskt för EJEKTOR-KONDENSOR. Tekn. tidskr. 1872, s. 186. På flodfartyg användes ejektor eller s. k. vattenstrålskondensor. 2 Uppf. b. 9: 642 (1906).
Ssgr (till 1): A: EJEKTOR-APPARAT, se B. —
(jfr 2) -KONDENSOR. [jfr eng. ejector-condenser] kondensor å ångmaskin vid vilken kondensationsvattnet utdrives medelst ejektor, strålkondensor. Tekn. tidskr. 1872, s. 186. Därs. 1895, M. s. 78.
B: EJEKTORS-ANLÄGGNING~020. —