SAOL

publicerad: 2015  
elakhet
elak·­het substantiv ~en ~er • äv. elakt yttrande, elak handling
Singular
en elakhetobestämd form
en elakhetsobestämd form genitiv
elakhetenbestämd form
elakhetensbestämd form genitiv
Plural
elakheterobestämd form
elakhetersobestämd form genitiv
elakheternabestämd form
elakheternasbestämd form genitiv
Till SAOL

SO

publicerad: 2021  
elakhet elakheten elakheter
elak·het·en
substantiv
e`lakhet
● det att vara elak
JFR gemenhet, illvilja, ondska
elakhet (mot någon)
en elakhet (om någon/något/sats)
en elakhet (om någon)
en elakhet (om något)
en elakhet (om sats)
hans ut­studerade elakhet; hon började tala om hans förflutna av ren elakhet
○ äv. om elak handling el. elakt yttrande
recensionen inne­höll åt­skilliga elakheter
belagt sedan 1749
Till SO

SAOB

publicerad: 1921  
ELAKHET e3lak~he2t l. -ak~, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
egenskap(en) l. förhållande(t) att vara elak. — särsk.
1) (†) ”otyg”, ”sattyg”; jfr ELAK 7 a. (Den svårmodige tillfrågades) om intet någon elackheet i skoug ell(e)r vatn brydde honom medan (dvs. eftersom) han så vill gå till skougs. VDAkt. 1700, nr 370.
2) till ELAK 8. Lind (1749). (Kaligula) hade infall, som uddades af elakheten, han hade en logik, som skärptes af ondskan. Rydberg Rom. d. 40 (1877). — särsk. konkretare, om handling l. ord varigenom ifrågavarande egenskap kommer till uttryck: elakt tilltag l. påhitt l. streck l. dyl. Wijkander Onkel Sam 94 (1875).
3) till ELAK 8 a: ”nedrighet”. Sophocles hade den elakheten (mot en okunnig språkforskare) att, liksom de öfriga tragici, i sina chorer upptaga en mängd af doriska former. Tegnér 3: 536 (1819). — särsk. konkretare: maliciöst yttrande, ”spydighet”. Han går omkring och säger elakheter. Dalin (1850). Kvicka elakheter. OoB 1896, s. 32. PT 1912, nr 4 A, s. 3.
Till SAOB