ELDDOP el3d~dω2p, i bet. 1 oftare ELDSDOP el3ds~dω2p, n.; best. -et; pl. =.
1) [urspr. efter Mat. 3: 11] till ELD 1.
a) dop i eld (i egentlig bet.); särsk. om pingstdagsundret o. om odöpt kristens martyrdöd på bålet. Wallin 2 Pred. 1: 202 (1831; om martyrdöden på bålet). Björling Dogm. II. 4: 221 (1877; om pingstdagsundret). (De ryska raskolnikerna) använde eldsdop. Flera svärmiska munkar antände bål, och så väl män som kvinnor störtade sig .. frivilligt på dem. Thomæus KyrkH 3: 383 (1896). — om luttring gm eld överhuvud. Den yttersta striden, där de onda skola förintas, men efter hvilken de skola uppstå renade och skärade från syndens smitta genom Ragnaröks eldsdop. Wisén Oden 101 (1873).
b) bildl. i sht om själens rening gm lidande; äv. allmännare om genomgående av en luttrande o. renande prövning. Bättringens eldsdop till syndernas förlåtelse. Wallin 2 Pred. 1: 233 (1838). Stark är kärleken, sedan den undfått smärtans elddop. Lagerlöf Berl. 1: 177 (1891).
2) till ELD 9, om en persons, en trupps o. d. första deltagande i eldstrid; i sht i uttr. mottaga l. undfå elddopet, få l. genomgå sitt elddop. Hazelius Förel. 156 (1839). Den unga nybildade japanska armén fick sitt elddop i kriget med Kina 1894—95. 2 NF 23: 1375 (1916). — i allmännare anv.: avgörande prov l. prövning. Det är .. först i vinter, som Terrenoire-processen (att framställa kanoner) kan sägas rigtigt hafva fått sitt elddop. JernkA 1879, s. 458.
