SAOL

SO

publicerad: 2021  

eruptiv eruptivt eruptiva

e·rupt·iv

adjektiv

erupti´v

1 som har att göra med eruption

eruptiva berg­arter

belagt sedan 1859; av franska éruptif med samma betydelse; se ur­sprung till eruption

2 som känne­tecknas av våldsamma (känslo­mässiga) ut­brott om person, handling eller dylikt

eruptiva känslor; hans passion tog sig eruptiva ut­tryck

belagt sedan 1895

Till SO

SAOB

publicerad: 1922  

ERUPTIV e1rupti4v l. er1-, äv. 401 l. 30~2, adj. l. sbst. n.; ss. sbst. best. -et; pl. = l. -er.

Etymologi

[av fr. éruptif, bildat till supinstammen i lat. erumpere (se ERUPTION)]

I. adj.

1) geol. motsv. ERUPTION 1: bildad l. uppkommen av l. hänförande sig till osv. eruption; eruptions-; vulkanisk. Eruptiva bergarter. Bergstrand Geol. 80 (1859). Hagman Fys. geogr. 106 (1903). — särsk. (motsv. ERUPTION 1 slutet) bildl. En eruptiv humorist. Wallengren Mannen med två hufv. 260 (1895). Eruptiv entusiasm. Lamm Upplysn. romant. 1: 405 (1918).

2) (mindre br.) med. motsv. ERUPTION 2, om sjukdom: kännetecknad l. åtföljd av utslag. Eruptiva feberformer. Huss Typhus 3 (1855).

II. geol. sbst.: eruptiv bärgart l. bärgmassa. ASScF 10: 341 (1873). En egendomlighet för de peruanska Anderna är, att de alldeles sakna verksamma vulkaner, om än unga eruptiv flerstädes förekomma. 2 NF 21: 597 (1914).

Ssgr (till I 1): ERUPTIV-BÄRG. 2 NF 2: 156 (1904). —

-BÄRGART~02, äv. ~20. Fennia VIII. 3: 7 (1893). —

-MASSA. Lundell (1893). —

-OMRÅDE~020. Stockholm 1: 6 (1897).

Till SAOB