SAOL

publicerad: 2015  
esplanad
esplan·­ad [‑a´d] substantiv ~en ~er bred träd­planterad gata
Singular
en esplanadobestämd form
en esplanadsobestämd form genitiv
esplanadenbestämd form
esplanadensbestämd form genitiv
Plural
esplanaderobestämd form
esplanadersobestämd form genitiv
esplanadernabestämd form
esplanadernasbestämd form genitiv

SO

publicerad: 2021  
esplanad esplanaden esplanader
esplan·ad·en
substantiv
esplana´d
bred gata som kantas av planterade träd
belagt sedan 1811; av franska esplanade med samma betydelse; ur lat. explana´re 'ut­jämna', till pla´nus 'jämn'; jfr ur­sprung till 3plan
– "Vad skall ni bygga här, min vän?
Skall här bli nya Villastaden?"
– "Här skall ej byggas upp igen!
Här röjes blott för Esplanaden!" August Strindberg, Esplanadsystemet (i Dikter på vers och prosa, 1883)

SAOB

publicerad: 1922  
ESPLANAD äs1plana4d, r. (m. Dalin (1850), Lundell); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[av fr. esplanade, efter sp. esplanada, av esplanar, göra jämn, av lat. explanare, av. ex, ut (se EX-), o. planus, jämn (se PLAN)]
1) befästn. öppen plats framför ett befästningsvärk, särsk. mellan ett citadells vall och den vidliggande staden. Den förtäckte wäghens bröstwärn och esplanade. Wärnskiöld Fort. C 1 a (1673). Sturtzenbecher IngLex. (1805). 2 NF (1907).
2) [benämningen föranledd därav att promenader ofta anlades på platser för de gamla esplanaderna (i bet. 1)] bred gata planterad med träd (ofta med plantering i midten mellan två körbanor); äv. om planteringen ensam. Storck Resa 88 (1811). (Gatureglerings-)Kommittén tänkte sig icke någon esplanad i Norra Humlegårdsgatan. Sthm 2: 239 (1897). ”Bulevarder”, ”avenyer”, ”esplanader” eller hur man nu vill benämna de stora trafikstråkvägarna i nutidens storstäder. 2 UB 1: 466 (1898). — jfr FÖRSTADS-ESPLANAD.
Ssgr: ESPLANAD-PLANTERING.
-TROTTOAR.