SAOL

publicerad: 2015  
estländare
est|­länd·­are substantiv ~n; pl. ~, best. pl. ‑ländarna • mans­person från Est­land
Singular
en estländareobestämd form
en estländaresobestämd form genitiv
estländarenbestämd form
estländarensbestämd form genitiv
Plural
estländareobestämd form
estländaresobestämd form genitiv
estländarnabestämd form
estländarnasbestämd form genitiv
Till SAOL

SO

publicerad: 2021  
estländare est­ländaren, plural est­ländare, bestämd plural estländarna
est|­länd·ar·en
substantiv
es`tländare
● (mans)person från Est­land
○ i plur. ofta om personer från Est­land oavsett kön
belagt sedan ca 1630
Till SO

SAOB

publicerad: 1922  
ESTLAND äs4t~lan1d, vard. äv. ~lan1.
Etymologi
[se EST o. LAND]
benämning på det nordligaste av de baltiska rikena (provinserna).
Avledn.: ESTLÄNDARE, m. (-länder J. Messenius, HC12H 3: 206 (1710)) invånare i Estland. J. Messenius (c. 1630) i HB 1: 175. Strindberg Skärk. XVIII (1888). —
ESTLÄNDSK, adj. Weste (1807). 3,000 man finska och estländska trupper. Schybergson FinlH 1: 367 (1887). —
ESTLÄNDSKA, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f.
1) kvinna från Estland. Weste (1807).
2) (mindre br.) estniska (i bet. 2). Hoppe (1892). —
ESTLÄNNING, m. invånare i Estland. WoJ (1891).
Till SAOB