SAOL

publicerad: 2015  
estländska
est|­ländska substantiv ~n ‑ländskor • kvinna från Est­land
Singular
en estländskaobestämd form
en estländskasobestämd form genitiv
estländskanbestämd form
estländskansbestämd form genitiv
Plural
estländskorobestämd form
estländskorsobestämd form genitiv
estländskornabestämd form
estländskornasbestämd form genitiv
Till SAOL

SO

publicerad: 2021  
estländska estländskan estländskor
est|­länd·skan
substantiv
[es`t-]
● kvinna från Est­land
JFR estniska 2
belagt sedan 1807
Till SO

SAOB

publicerad: 1922  
ESTLAND äs4t~lan1d, vard. äv. ~lan1.
Etymologi
[se EST o. LAND]
benämning på det nordligaste av de baltiska rikena (provinserna).
Avledn.: ESTLÄNDARE, m. (-länder J. Messenius, HC12H 3: 206 (1710)) invånare i Estland. J. Messenius (c. 1630) i HB 1: 175. Strindberg Skärk. XVIII (1888). —
ESTLÄNDSK, adj. Weste (1807). 3,000 man finska och estländska trupper. Schybergson FinlH 1: 367 (1887). —
ESTLÄNDSKA, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f.
1) kvinna från Estland. Weste (1807).
2) (mindre br.) estniska (i bet. 2). Hoppe (1892). —
ESTLÄNNING, m. invånare i Estland. WoJ (1891).
Till SAOB