SAOL

publicerad: 2015  

färgning

färg·­ning substantiv ~en ~ar färga

Singular
en färgning	obestämd form
en färgnings	obestämd form genitiv
färgningen	bestämd form
färgningens	bestämd form genitiv
Plural
färgningar	obestämd form
färgningars	obestämd form genitiv
färgningarna	bestämd form
färgningarnas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

SAOB

publicerad: 1926  

FÄRGNING fær3jniŋ2, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.

vbalsbst. till FÄRGA, v.1; särsk. i konkretare anv. (med avs. på abstr. anv. se under FÄRGA, v.1).

1) till FÄRGA, v.1 1.

a) (†) färggivning, kolorit. Atterbom Minn. 211 (1817).

b) (numera mindre br.) färg(ton), nyans. Snoilsky 1: 151 (1869). I större massor sedd visar glacierisen en vacker blå färgning. NF 7: 809 (1883). BotN 1911, s. 209.

2) till FÄRGA, v.1 2, om den gm färgning på garn, tyg o. d. anbragta färgen. Ehrenadler Tel. 102 (1723). Färgningarne äro falska (dvs. ”oäkta”) och vara ej länge. Björnståhl Resa 5: 94 (1779). Tvätt- och gnidäkta färgningar. Patent nr 61899 (1926).

3) till FÄRGA, v.1 6, bildl.: prägel; skiftning, nyans. Munch FsvFnoSpr. 13 (1849). (Ljudet a) har (i Västerb.) en färgning af å, som är svår att angifva. Landsm. 1: 99 (1879). En .. psykos med hypokondrisk färgning. Gadelius Tvångst. 76 (1896).

Till SAOB