SAOL

publicerad: 2015  
förbränna
för·­bränna verb förbrände, förbränt, förbränd n. förbränt, pres. förbränner • låta under­gå oxidation el. annan reaktion under värme­utveckling, elda upp
Finita former
förbrännerpresens aktiv
förbränns (förbrännes)presens passiv
förbrändepreteritum aktiv
förbrändespreteritum passiv
förbrännimperativ aktiv
Infinita former
att förbrännainfinitiv aktiv
att förbrännasinfinitiv passiv
har/hade förbräntsupinum aktiv
har/hade förbräntssupinum passiv
Presens particip
förbrännande
Perfekt particip
en förbränd + substantiv
ett förbränt + substantiv
den/det/de förbrända + substantiv
Till SAOL

SO

publicerad: 2021  
förbränna förbrände förbränt, presens förbränner
verb
förbränn´a
● vanligen pass. el. perfekt particip bränna upp eller bränna på ytan
JFR 2sveda
något förbränns
något är förbränt
en bit förbränd ost­kaka; landskap som solen förbränt
○ spec. om­vandla eller av­lägsna (ett ämne) genom att låta det förena sig med syre under stark värme­utveckling
när bensinen förbränns bildas kol­dioxid; alkohol förbränns ganska snabbt i kroppen
○ äv. bildligt bryta ner psykiskt
han var förbränd av åtrå till henne
belagt sedan 1479 (Skrå-Ordningar); fornsvenska forbränna
förbrännaförbrännande, förbränning
Till SO

SAOB

publicerad: 1927  
FÖRBRÄNNA förbrän4a l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förbrä´nna Weste; förbrä`nna Dalin), v. -er, -brände, -bränt, -bränd; se för övr. BRÄNNA, v. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (föga br., Levertin Diktare 208 (1898)), -ING (se FÖRBRÄNNING, sbst.1); -ARE (se under avledn.).
Etymologi
[fsv. forbränna, liksom d. forbrænde efter mnt. vorbrennen, motsv. t. verbrennen; jfr FÖR- II (i bet. I 1, 3 till 1 a γ, ϑ, i bet. I 2 till 1 a α, i bet. II till 1 b α, β)]
I. tr.
1) (numera föga br.; jfr dock d) bränna upp; bränna ned; bränna (se BRÄNNA, v. I 1); numera i sht i pass. GR 1: 24 (1521). Blef een stor deel utaf Calmar stadh förbrendt genom wådeeld. Spegel Dagb. 151 (1680). Kropp af djur, som dött i hönskolera eller hönspest .., skall genast förbrännas eller på annat lämpligt sätt oskadliggöras. SFS 1906, nr 84, s. 5. — särsk.
a) (numera knappast br.) med avs. på levande varelse: döda gm uppbränning; särsk.: bränna (ngn) på bål (till straff för ngt); äv.: innebränna; äv. refl., i uttr. förbränna sig själv. GR 11: 114 (1536). 50. gråhärotte Män, hwilke hon lät alla vthi en badstugu förbrenna. Petreius Beskr. 2: 7 (1614). Karin Perssdotter .., dhen för trulldom wardt förbränd den förwekne 8 Augusti. BtFinlH 2: 274 (1666). Då han fruktade årens börda, förbrände han sig sjelf. NF 8: 32 (1884).
b) (†) förbruka (ngt) gm att låta det brinna l. gm att använda det till uppvärmning l. belysning; jfr BRÄNNA, v. I 2. Att kolen och wäden effther thenne dag, icke szå onytteligen förbrännes. GR 16: 43 (1544). Är förbrent vthj kyrckian i 3 åhrs tijd lius — 21 ℔. BtÅboH I. 1: 114 (c. 1630). JGOxenstierna 2: 217 (1772, 1806).
c) med objektsväxling.
α) (numera bl. ngn gg i vitter stil) med avs. på mark l. landsdel o. d.: bränna upp (där) befintlig(a) växtlighet l. byggnader o. d. Joel 1: 20 (Bib. 1541). Efter stilleståndets slut drogo båda hertigarna in uti Danmark, härjande och förbrännande hela Skåne. Fryxell Ber. 2: 79 (”76”) (1826). Vi stridde gemensamt för hem och härd, / då våra kuster förbrändes. Heidenstam NDikt. 11 (1915).
β) (†) med avs. på person: bränna upp hus o. hem för (ngn); i p. pf. äv. med adjektivisk bet.: vars hus o. hem brunnit upp. (Fogden har) förbränt och förjaget 5 eller 6 bönder utaff näset. Teitt Klag. 78 (1556). Något lijtet smått Timber .. hwilket een förbränder man Månss i Påboo .. bekom. VDAkt. 1686, nr 74 (1677).
d) (i sht i fackspr., fullt br.) med särskild tanke på brinnandet ss. en kemisk process: omvandla l. avlägsna (ett ämne) gm att låta det brinna l. under eldfenomen förena sig med ngt annat ämne, särsk. syre; äv. i fråga om sådan förening med syre som försiggår utan eldfenomen; vanl. med saksubj.: förtära l. konsumera (ngt) gm förbrännings- l. oxidationsprocess; särsk. i pass. med intr. bet.: under eldfenomen ingå förening med ngt annat ämne, försvinna l. bortgå l. frätas sönder gm oxidation; jfr UPPOXIDERA. VetAH 1759, s. 13. Berzelius Kemi 1: 95 (1808). Då en metall löses i syror, förbrännes (oxideras) den. JernkA 1846, s. 44. Ett ljus, som förbränner 10 gram stearin i timmen. Helsov. 1893, s. 40. Då stärkelsen förbrännes, d. v. s. under upptagande af syre omsättes till kolsyra och vatten. NF 18: 515 (1894). 2UB 10: 300 (1907).
e) bildl., i fråga om inre eld; jfr 3 e. Runeberg 3: 292 (1837). Underliga, sällsamma lif .. själfva drifkraften däri, lidelserna, förstör, förbränner den bild Gud nedlagt i oss. Roos Skugg. 411 (1891).
2) (numera knappast br.) med avs. på säd l. potatis: använda till framställande av brännvin, bränna (se BRÄNNA, v. I 3 c); särsk. i uttr. förbränna till brännvin. Ingen Råg el. hvete skall få förbrännas till Bränvijn. VRP 27/2 1724. Att den spanmål, som årligen förbrändes, uppgick till 436,000 tunnor. Malmström Hist. 3: 274 (1870).
3) tillfoga (ngt) skada gm upphettning l. gm att utsåtta det för påvärkan av eld l. hetta; numera i sht i pass. (särsk. i p. pf.); jfr BRÄNNA, v. I 5. Mona the göra stenanar leffuande som .. förbrende äro. Neh. 4: 2 (Bib. 1541). Kiöping Resa 58 (1667). Den skälfvande svedan i hennes (vid eldsvådan) förbrända ögon domnade bort. Lindqvist Dagsl. 3: 40 (1904). — särsk.
a) (†) refl.: bränna sig. GR 28: 361 (1558). Han låter hustrun ey i kiöket sig förbränna. Keder Vitt. 370 (1690). Lindfors (1815).
b) i fråga om den värme som utstrålar från solen: förtorka; sveda; sveda bort; avsveda; särsk. i pass., i sht i p. pf. med adjektivisk bet.; jfr BRÄNNA, v. I 5 e. War ock samma Sommar een sådana swår torcka på Jorden, at Säden myket förbrändes och borttorckades. Tegel G1 2: 285 (1622). Men om then stoore Gud sin Kellare tilsluter, / Och then förbrände Jord een Torste-Dryck ej niuter. Spegel GV 77 (1685). Mat. 13: 6 (Bib. 1917). — särsk. (†) refl. Så stoor heeta är j .. heele Ethiopien, at Menniskian och Jorden sigh förbränna. Lælius Bünting Res. 1: 139 (1588).
c) (†) i fråga om upphettning i det inre av en organism; anträffat bl. i p. pf. med adjektivisk bet.: skämd l. fördärvad (gm för stark upphettning). När wedskan eller blodhet är förbrent eller förheet j leffren. BOlavi 195 b (1578). Förbrände och förderfwade wätskor i Magan. Alm. 1659, s. 37. Igenom Näsan flööt blodwaar och förbränd Blod. Tranæus Medewij 47 (1690). Münchenberg Scriver Får. 31 (1725).
d) (†) i fråga om stekning, kokning, bakning o. d.: sveda, bränna vid; jfr BRÄNNA, v. I 5 g. Förbrändt eller wederbrändh maat. Linc. (1640; under adustus). Är hettan för stark förbrännes Brödet. Fischerström 3: 395 (1787). Lindfors (1815).
e) bildl., i fråga om inre eld; jfr 1 e. Min öma och beklämda själ, / Som denne plågo-eld förbränner. Nordenflycht QT 1744, s. 53. Hvar prest, af ärans helga törst förbränd. ESjöberg 273 (1821).
II. (†) intr.
1) motsv. I 1: brinna upp, förbrinna. Epther thet stadhen swa forbrendhe. GR 2: 82 (1525). Berzelius i VetAH 1820, s. 243.
2) motsv. I 3 b: svedas bort, förbrännas. När solen gick vpp, förbrände thet (dvs. utsädet). Mat. 13: 6 (NT 1526; Bib. 1541: förwisnadhe; Bib. 1917: förbrändes).
Avledn.: FÖRBRÄNNARE, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m. till I 1.
1) (numera knappast br.) om person som bränner upp ngt; förr stundom: mordbrännare. Linc. Oooo 6 a (1640). Een mördare och förbrännare, som wille förbränna hans huuss och alt thet han äger. VDAkt. 1671, nr 159. Dalin (1852).
2) kem. om ämne som åstadkommer l. underhåller förbränning av annat ämne, ”kombustor”. Berzelius ÅrsbVetA 1835, s. 78. Syret är i fri form företrädesvis förbrännare. Rosenberg OorgKemi 153 (1887). —
FÖRBRÄNNLIG l. FÖRBRÄNNELIG, adj. (i fackspr.; numera föga br.) till I 1: brännbar. De förbrennelige ting, som lätteligen fatta eld. Hiärne 2Anl. 233 (1706). NF 13: 336 (1889). jfr LÄTT-, O-, SVÅR-FÖRBRÄNN(E)LIG. —
FÖRBRÄNNLIGHET l. FÖRBRÄNNELIGHET, r. l. f. (i fackspr.; numera föga br.) sbst. till FÖRBRÄNNLIG: brännbarhet. Olika Ved-sorters förbrännlighet. EconA 1808, jan. s. 72. JernkA 1897, s. 280. —
FÖRBRÄNNING, se FÖRBRÄNNING, sbst.1
Till SAOB