SAOL

publicerad: 2015  

förenlig

för·­en·­lig adjektiv ~t ~a förena

Positiv
en förenlig + substantiv
ett förenligt + substantiv
den/det/de förenliga + substantiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

förenlig förenligt förenliga

för·en·lig

adjektiv

före´nlig

● som kan förenas eller som överens­stämmer med något

SE förena 3

förenlig med något

del­tagandet i Europa­samarbetet an­sågs länge inte förenligt med vår neutralitet

belagt sedan 1749

Till SO

SAOB

publicerad: 1927  

FÖRENLIG före4nlig l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (före´nlig Weste; förènligg Dalin), adj. -are.

Etymologi

[till FÖRENA; jfr d. forenelig]

som kan förenas (med ngt); som överensstämmer (med ngt). Lind (1749; under vereinbarlich). Stenhammar 238 (1798). Någon vidare åtgärd uti denna redan afgjorda fråga .. (är) alldeles icke förenlig med Grundlagarnes föreskrift. AdP 1800, s. 523. Högfärd är ej förenlig med sann bildning. Sundén (1885). Kanslern fann sedan med sin fördel förenligt att göra honom sällskap. Annerstedt Rudbeck Bref LXXVI (1899). WoH (1904). särsk. log. om begrepp (l. föreställning): som låter förknippa sig med ett annat begrepp (en annan föreställning), samstämmig, kongruent. Tuderus Kiesewetter 33 (1806). Borelius Log. 13 (1863). — jfr O-, SVÅR-FÖRENLIG.

Avledn.: FÖRENLIGHET, r. l. f.

1) (†) motsv. FÖRENA 1: försonlighet. Bägge (de tvistande) parterne råddes och till förlijkningh och förenligheet; men (osv.). SynodA 1: 177 (1691).

2) egenskap(en) l. förhållande(t) att vara förenlig (med ngt); överensstämmelse. Leopold 5: 74 (c. 1820). All borgerlig frihets första vilkor är dess förenlighet med samhällets bestånd. Nyblæus Forskn. I. 1: 153 (1873).

Till SAOB