SAOL
publicerad: 2015
förenlighet
för·en·lig·het
substantiv
~en förenlig
| Singular | |
|---|---|
| en förenlighet | obestämd form |
| en förenlighets | obestämd form genitiv |
| förenligheten | bestämd form |
| förenlighetens | bestämd form genitiv |
SO
SAOB
publicerad: 1927
FÖRENLIG före4nlig l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (före´nlig Weste; förènligg Dalin), adj. -are.
Etymologi
som kan förenas (med ngt); som överensstämmer (med ngt). Lind (1749; under vereinbarlich). Stenhammar 238 (1798). Någon vidare åtgärd uti denna redan afgjorda fråga .. (är) alldeles icke förenlig med Grundlagarnes föreskrift. AdP 1800, s. 523. Högfärd är ej förenlig med sann bildning. Sundén (1885). Kanslern fann sedan med sin fördel förenligt att göra honom sällskap. Annerstedt Rudbeck Bref LXXVI (1899). WoH (1904). särsk. log. om begrepp (l. föreställning): som låter förknippa sig med ett annat begrepp (en annan föreställning), samstämmig, kongruent. Tuderus Kiesewetter 33 (1806). Borelius Log. 13 (1863). — jfr O-, SVÅR-FÖRENLIG.
Avledn.: FÖRENLIGHET, r. l. f.
1) (†) motsv. FÖRENA 1: försonlighet. Bägge (de tvistande) parterne råddes och till förlijkningh och förenligheet; men (osv.). SynodA 1: 177 (1691).
2) egenskap(en) l. förhållande(t) att vara förenlig (med ngt); överensstämmelse. Leopold 5: 74 (c. 1820). All borgerlig frihets första vilkor är dess förenlighet med samhällets bestånd. Nyblæus Forskn. I. 1: 153 (1873).