SO
publicerad: 2021
förnär
för·när
adverb
förnä´r 
SAOB
publicerad: 1927
FÖR- ssgr (forts.):
(I 2) FÖR-NÄMNA. [jfr fsv. fornämder, p. adj., förut nämnd, ovannämnd. Jfr FÖRE-NÄMND] (†)
2) i p. pf.: (i tal l. skrift) förut nämnd l. omtalad, förutnämnd, ovannämnd. GR 1: 29 (1521). Höffwitzmannen förnembde Åke Claffueson. Svart G1 164 (1561). Humbla Landcr. 106 (1740). —
-NÄR, se under NÄR, adv. —
-NÄRA, v. -ade. [avledn. av för när; jfr FÖR-NÄRMA] (†) förnärma (se d. o. 1). De (ha vid ett ägoskifte) blifvit förnärade. ÅgerupArk. Brev 22/7 1754. Sjögren (1795). —
-NÄRMA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -else (se d. o.), -ning (†, konkret, Runeberg (c. 1842) hos Strömborg Runebg IV. 1: 91 (i bet. 2)), -are (tillf., Reuterdahl SKN II. 2: 279 (1850; i bet. 1)). [bildat till för när i anslutning till NÄRMA l. lånat från d. fornærme. Jfr FÖR-NÄRA, v.]
1) (numera föga br. utom i juridiskt spr.) med avs. på ngt sakligt, i allm. ngt abstr.: göra intrång på (ngt), kränka; särsk. med avs. på lag o. d.: överträda; i sht förr äv., med avs. på person: förorätta, förfördela, begå orätt mot (ngn), kränka (ngns) rätt. LBÄ 1: 29 (1797). Så skole vi ejheller med andras förnärmande söka vår egen fördel. Wallin Rel. 1: 294 (1819). De anspråk, med hvilka han förnärmat Hertigens af Holstein rättigheter. Franzén Minnest. 2: 384 (1831). Visar det sig .., att angränsande grufvor .. förnärmas (genom ökat vattentillopp). SFS 1884, nr 24, s. 17. Äro .. sannolika skäl att genom byggnad i vatten allmän eller enskild rätt förnärmas. 2NF 38: 574 (1926).
2) gm yttrande l. handling såra (ngns) självkänsla, stöta, kränka, förolämpa. Med uppsåt, helt oavsiktligt förnärma ngn. Leopold 1: 48 (1790, 1814). Antonii förunderliga makt att göra sig älskad äfven af dem, som han på det djupaste förnärmade. Cavallin (o. Lysander) 69 (1885). särsk.
a) i p. pr. ss. adj.: kränkande. För adressaten förnärmande uttryck o. d. få ej finnas å postförsändelse. Döss o. Lannge (1908).
b) i p. pf. ss. adj.: stött, sårad. Känna sig förnärmad. Thomander 3: 137 (1831). Det här är intet skämt, jag är förnärmad; / Det är en kränkning. Wulff Petrarcab. 451 (1907).
c) (föga br.) mer l. mindre bildl., med avs. på ngt sakligt. Men du ej häda skall de svenska åskors dån, / Förvägne Salmoné, som Jofurs makt förnärmar. Wallin Vitt. 1: 35 (1808). Till vanställande och förnärmande af Konungens (dvs. K. XII:s) minne. Afzelius Sag. XI. 2: 275 (1870). —
1) (numera knappast br.) till FÖR-NÄRMA 1. (Sv.) Förnärmelse, .. (t.) Vervortheilung. SvTyHlex. (1851). Kindblad (1871). (†) med objektiv genitiv. Englands på folkrättens förnärmelser alltför rika historia. Frey 1844, s. 83.
2) till FÖR-NÄRMA 2. Upptaga ngt som en personlig förnärmelse. Cavallin (1875). särsk. (enst.) till FÖR-NÄRMA 2 b: förhållande(t) att vara kränkt l. sårad l. stött. Han .. uttryckte sin ytterliga förnärmelse öfver att (osv.). Nyström DöfstUndUtv. 358 (1904). —
(II B) -NÄVRA, v. -ade (-neffra) [jfr fsv. forneva, förhindra, ävensom sv. dial. (Uppl.) nävvra, hindra, sammandraga, hoptränga] (†) förhindra, förvägra. Bleff .. ene resse arffwedt honum tilegnedt, och andre rese förneffwret. GR 18: 489 (1547). AAAngermannus FörsprKyrkiost. B 8 a (1587). —
-NÖD. [under invärkan av FÖRNÖDEN utvidgad form av NÖD] (†) nöd. Thenn store förnödt och dyre tijdt .., som för hondenn är. GR 16: 216 (1544). särsk. i uttr. av förnöden, av nöden (se under NÖD); jfr FÖRNÖDEN I. GR 29: 110 (1559). —
-NÖDELIG, adj. [jfr ä. d. fornødeligen, adv., nödvändigtvis, ufornøde(n)lig, onödig; avledn. av FÖRNÖDEN] (†) nödig, behövlig. VDAkt. 1716, nr 40.