SAOL

publicerad: 2015  

fallhöjd

fall|­höjd substantiv ~en ~er • t.ex. för vatten­fall; ​till fall 1

Singular
en fallhöjd	obestämd form
en fallhöjds	obestämd form genitiv
fallhöjden	bestämd form
fallhöjdens	bestämd form genitiv
Plural
fallhöjder	obestämd form
fallhöjders	obestämd form genitiv
fallhöjderna	bestämd form
fallhöjdernas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

fallhöjd fall­höjden fall­höjder

fall|­höjd·en

substantiv

fall`höjd

● sträcka som en fallande kropp tillrygga­lägger från utgångs­punkten till nedslags­punkten spec. om ett vatten­falls höjd men äv. all­männare

det högsta svenska vatten­fallet har en fall­höjd på nära 100 meter; en katt kan klara en fall­höjd på 10 meter

○ äv. höjdskillnad mellan start och mål t.ex. på slalombana

banan har en fall­höjd på 200 meter

belagt sedan 1813

Till SO

SAOB

publicerad: 1921  

FALLHÖJD fal3~höj2d, r. l. f.; best. -en; pl. -er.

Etymologi

[av FALLA l. FALL o. HÖJD; jfr d. faldhøjde, t. fallhöhe]

1) [jfr FALLA I 1 o. FALL I 1] (i sht fys.) vägstycke (räknat i rakt lodrät riktning) som en fallande kropp tillryggalägger (på en viss tidsenhet). JernkA 1829, Bih. s. 23. Fock 1 Fys. 60 (1853).

2) [jfr FALLA I 1 o. FALL I 1] (i sht i fackspr.) i fråga om apparat l. maskin o. d.: sträcka som ngn rörlig del har att röra sig i lodrät riktning, l. t. ex. i fråga om en dusch o. d.: sträcka som vatten (l. annan vätska) har att falla. (Fall-) Hammarens fallhöjd var 5 fot. JernkA 1844, 2: 8. Måttlig fallhöjd för en god dusch är 6—10 m(eter). NF 4: 18 (1880). Ericsson Urmak. 97 (1897).

3) [jfr FALL I 1 i] sträcka (räknad i rakt lodrät riktning) som vattenmassan i ett vattenfall tillryggalägger (l., då fråga är om flera efter varandra följande fall l. forsar, som vattenmassan tillryggalägger från den högsta till den lägsta punkten i systemet); särsk. tekn. i fråga om vattenkraft: lodräta avståndet mellan fallets övre nivå och dess nedre. Naturlig fallhöjd. Effektiv l. nyttig fallhöjd. VetAH 1813, s. 137. Stora Sjöfallet, där vattnet i tre afsatser kastar sig ned från sjön Kårtje med en sammanlagd fallhöjd af omkring trettioåtta meter. Läseb. f. folksk. 300 (1890). Är vattnets fallhöjd någorlunda stor, användas ofta öfverfallshjul. LB 4: 180 (1904).

4) [jfr FALLA III 6] (föga br.) om höjdskillnaden mellan tonlägen. Fallhöjden mellan två angränsande stafvelser är (i Runömalet) mycket stor. H. Vendell i Landsm. II. 3: 29 (1884).

5) [jfr FALLA V o. FALL V 1] (i sht i fackspr.) om höjdskillnaden mellan två punkter på en lutande yta (sluttande mark, ett vattendrags, en rännas l. ett dikes botten osv.); särsk. i fråga om ett vattendrag: höjdskillnad(en) mellan källan o. mynningen. LAT 1867, s. 93. Höjdskillnaden mellan en flods källa och mynning, således flodbäddens lutning, kallas fall eller fallhöjd. Hagman Fys. geogr. 60 (1903). 2 NF 16: 907 (1911).

Till SAOB