FINESS finäs4, r. (l. f.); best. -en; pl. (i bet. 2 o. 5) -er.
Etymologi
[liksom d., eng. o. t. finesse av fr. finesse, f., avledn. av fin (se FIN, adj.)]
1) (ytterlig) noggrannhet o. (utsökt) skicklighet, raffinemang (i utförandet av ngt); sinnrikhet; fin urskillning. Den finesse i arbetssättet, som tillhör (miniatyrmåleriet). SvLitTidn. 1820, sp. 466. M:ll Fundin inlade denna finess och nyansering i sitt föredrag, som på sednare tiden utmärkt henne som Solosångerska. SthmFig. 1845, s. 21. (Oskar I) visade ej sällan en betydande diplomatisk finess. SvH IX. 2: 4 (1908).
2) fint l. skickligt grepp; svårighet som fordrar särskild skicklighet l. insikt l. urskillning att bemästra; fin skiftning l. nyans o. d. Atterbom i Phosph. 1812, s. 61. Han känner alla språkets finesser. Dalin (1851). Gå du på med din enkla visa och gif dig inte på några finesser! Lidforss DQ 2: 301 (1892). Hemmastadd i .. politikens finesser. PT 1904, nr 156, s. 3. I den juridiska stilen måste man iakttaga s. k. ”finesser”, hvilkas rätta innebörd endast den invigde kunde begripa. Cronholm Minnesbl. 123 (1908).
3) (föga br.) finkänslighet, grannlagenhet, hänsynsfullhet. Barn gå stundom längre i finesse, än någon fullvuxen begriper. Almqvist AmH 1: 92 (1840).
4) (numera föga br.) slughet, förslagenhet, listighet, list. Swedberg Schibb. 272 (1716). Vi ha politesse i ställe för tienstaktighet, finesse i ställe för tro och redelighet. Dalin Arg. 2: 280 (1734, 1754). Kungen har nu examinerat Gyllenborg angående Tibell och dervid nyttjat all finess, för att locka ur honom det han ville veta — men förgäfves. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 139 (1808).
5) (numera knappast br.) listigt streck, knep, fint; bedrägeri. Fullmachten har han sendt hijt öfwer, men stympat och mitt nampn uthelåthit, så att wij wäl see hans finesser han brukar. RARP V. 1: 122 (1652). (Inspektorer o. gårdsfogdar) kunna .. vthi the följande åhrs räkningar inplutra och försticka the i thet ena åhret begågne Finesser. Broocman Hush. 1: 104 (1736).
