SAOL

publicerad: 2015  
fink
fink substantiv ~en ~ar • en fågel
Singular
en finkobestämd form
en finksobestämd form genitiv
finkenbestämd form
finkensbestämd form genitiv
Plural
finkarobestämd form
finkarsobestämd form genitiv
finkarnabestämd form
finkarnasbestämd form genitiv
Till SAOL

SO

publicerad: 2021  
fink finken finkar
fink·en
substantiv
● typ av (frö­ätande) tätting med tjock konisk näbb och ofta kompakt kropp och kraftigt huvud
JFR domherre, hämpling, siska
finkfåglar; bergfink; bofink; grönfink; rosenfink
finkarna flyger i ut­präglade bågar; sällskapliga finkar som ofta upp­träder i flockar
belagt sedan ca 1640; av lågtyska vinke med samma betydelse; ev. ljud­härmande
Till SO

SAOB

publicerad: 1924  
FINK fiŋ4k, m. l. r.; best. -en; pl. -ar; förr äv. FINKE, m. l. r., samt FINKA, f. l. r., anträffat bl. ss. senare led i ssgr.
Ordformer
(fink 1749 osv. finke 1538 (: boofinke)—1788. finka, se under BOFINK o. GRÖN-FINK)
Etymologi
[liksom d. finke, ä. d. finck, av mnt. vinke, motsv. fht. fincho (t. fink), feng. finc (eng. finch)]
om olika småfåglar av tättingarnas ordning; särsk. (i sht zool.) om fågel av tättingsläktet Fringilla Lin. l. underfamiljen Fringillinæ av familjen finkartade fåglar. Schroderus Dict. 40 (c. 1638). Finkarne .. hafva kort kägellikt näbb, hvarmed de kunna afskala frön och lefva mest af frön och frukter. Holmström Naturl. 1: 134 (1888). — jfr BJÖRKE-, BO-, CITRON-, GRÖN-, HUS-, PIL-FINK m. fl.
Ssgr: FINK-ART. i sht zool. art av finksläktet. Nilsson Fauna II. 1: 27 (1824). —
-ARTAD, p. adj. zool. i uttr. finkartade fåglar, familjen Fringillidæ bland tättingarna. Sundevall (o. Kinberg) 16 (1857). 2NF (1907). —
-BUR. bur för finkar. Heinrich (1814). —
-NÄT, sbst.1 (sbst.2 se sp. 588) jäg. jaktnät för fångande av finkar. Möller (1790). —
-SLÄKTE(T). zool. tättingsläktet Fringilla Lin.; i trängre bem.: fågelsläkte bestående av tättingarterna Fringilla coelebs Lin., bofink, o. Fringilla montifringilla Lin., bärgfink. Nilsson Fauna II. 1: 316 (1824). 2NF (1907).
Till SAOB