SAOL

publicerad: 2015  
finta
finta verb ~de ~t • an­vända finter
Finita former
fintarpresens aktiv
fintaspresens passiv
fintadepreteritum aktiv
fintadespreteritum passiv
fintaimperativ aktiv
Infinita former
att fintainfinitiv aktiv
att fintasinfinitiv passiv
har/hade fintatsupinum aktiv
har/hade fintatssupinum passiv
Presens particip
fintande
Perfekt particip
en fintad + substantiv
ett fintat + substantiv
den/det/de fintade + substantiv
finta bort • lura genom att finta: ​hon fintade bort backen
Infinita formeratt finta bortinfinitiv aktivPresens participbortfintandePerfekt participen bortfintad + substantivett bortfintat + substantivden/det/de bortfintade + substantiv
Till SAOL

SO

publicerad: 2021  
finta fintade fintat
verb
fin`ta
● an­tyda (viss manöver) för att lura mot­ståndare i sport el. i debatter och dylikt
någon fintar (någon/något)
någon fintar (någon)
någon fintar (något)
han fintade skott och grund­lurade backen
○ ibland med konstruktions­växling ofta med partikelnbort
någon fintar (bort någon)
hon fintade bort backen
belagt sedan 1921
fintafintande, fintning, fint
Till SO

SAOB

publicerad: 1924  
FINT, fin4t, r. (m. Porath Pal. 1: D 1 a (1693), Lundell; f. Lind (1749; jämte m.), Kindblad (1870)) ((†) n. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 69 (1836; i bet. 2), SvTyHlex. (1872)); best. -en; pl. -er40 l. 32 (ss. n. =).
Ordformer
(finte 1693—1737)
Etymologi
[ytterst av it. finta, förställning, låtsad stöt, till fingere, låtsa (jfr FINGERA)]
1) fäkt. vid fäktning förekommande konstgrepp avseende att bringa motståndaren att parera i förtid o. därigm blotta sig; låtsat utfall. Somblige giöra deras Finter med foten mer än med Klingan. Porath Pal. 1: D 1 a (1693). Efter en följd af lysande finter gjorde han ett utfall samt rispade upp Holmes högra arm. Samtiden 1871, s. 79. En vacker fint med floretten. Lidforss DQ 2: 219 (1892).
2) (numera knappast br.) hippol. markerad (på gränsen till en sakta tryckning stående) dragning av en hästs tyglar. Blotta fint eller lystringskänningar. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 69 (1836).
3) knep, list, trick. Rudbeckius Luther Cat. 100 (1667). De märkte, at detta allenast var en fint til at förblinda dem. Loenbom Stenbock 2: 59 (1758). I enskilda fall kan man ändamålsenligt underlätta inpräglandet i minnet genom .. mnemotekniska finter. 2NF 18: 760 (1912). — särsk. (†) i uttr. spela en fint o. d. VDAkt. 1737, nr 279. En skurk, som kanske spelt en fint. Scholander 2: 159 (1866).
Ssgr: A: (3) FINT-RIK. (tillf.) fintlig, konstskicklig. (De) fintrikt / Fogade hop kupolen med bruk af sigtade phraser. MarkallsN 1: 25 (1820). — (2) -ARRET. (numera knappast br.) ofullbordad ansats till halt. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 67 (1836). —
(2) -PARAD. (numera knappast br.) jfr -ARRET. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 68 (1836).
B (†): (1) FINTE-VIS, sbst. (†) i uttr. på fintevis. Man avancerar på Finte-wijs. Porath Pal. 1: N 2 a (1693).
Avledn.: FINTA, v. (†) till 2: markera (halt o. d.). Också kan å vändpunkten fintas en arret. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 96 (1836). Därs. II. 2: 114. —
FINTERA, v. (†) till 1: göra en fint l. finter. Porath Pal. 1: D 1 a (1693). —
FINTLIG, adj.3, se d. o.
Till SAOB