SAOL
publicerad: 2015
fnatta
fnatta
verb
~de ~t • ⟨vard.⟩ rusa, skynda: fnatta omkring
Finita former | |
---|---|
fnattar | presens aktiv |
fnattas | presens passiv |
fnattade | preteritum aktiv |
fnattades | preteritum passiv |
fnatta | imperativ aktiv |
Infinita former | |
att fnatta | infinitiv aktiv |
att fnattas | infinitiv passiv |
har/hade fnattat | supinum aktiv |
har/hade fnattats | supinum passiv |
Presens particip | |
fnattande |
SO
publicerad: 2021
fnatta
fnattade fnattat
verb
●
vardagligt
vanligen med partikel, särskiltomkring, runt
springa (omkring) planlöst
fnatta (omkring/runt) (någonstans)
fnatta (omkring) (någonstans)
fnatta (runt) (någonstans)
de fnattade runt och provade kläder inför kvällens krogrunda
belagt sedan 1916;
sv. dial. fnatta 'riva, klia; gnaga'
fnattafnattande
SAOB
publicerad: 1925
FNATTA fnat3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. fnatta, riva, gnugga, smått gnaga l. äta, gå som små barn, motsv, d. fnatte, riva, klå; jfr FNATT, sbst.1-3]
1) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) skrubba, klå; oftast refl. om hundar, kattor m. fl.: med tassen skrubba ett kliande ställe på kroppen. Hunden sitter och fnattar sig.
2) [beträffande bet.-utvecklingen jfr KLÅ] (†) ge (ngn) ett kok stryk. Nå, hinhåle skall väl fnatta dig, du oförskämda kattdrejare. Sparre Sjökad. 629 (1850).
3) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) om hundar, ekorrar m. fl.: smågnaga l. småbita (så att tänderna klappra). Östergren (1921).