SAOL

publicerad: 2015  

fnatta

fnatta verb ~de ~t • ⟨vard.⟩ rusa, skynda: ​fnatta om­kring

Finita former
fnattar	presens aktiv
fnattas	presens passiv
fnattade	preteritum aktiv
fnattades	preteritum passiv
fnatta	imperativ aktiv
Infinita former
att fnatta	infinitiv aktiv
att fnattas	infinitiv passiv
har/hade fnattat	supinum aktiv
har/hade fnattats	supinum passiv
Presens particip
fnattande

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

fnatta fnattade fnattat

verb

fnatt`a

● var­dagligt vanligen med partikel, sär­skiltomkring, runt springa (om­kring) plan­löst

fnatta (omkring/runt) (någonstans)

fnatta (omkring) (någonstans)

fnatta (runt) (någonstans)

de fnattade runt och provade kläder in­för kvällens krog­runda

belagt sedan 1916; sv. dial. fnatta 'riva, klia; gnaga'

fnattafnattande

Till SO

SAOB

publicerad: 1925  

FNATTA fnat3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.

Etymologi

[sv. dial. fnatta, riva, gnugga, smått gnaga l. äta, gå som små barn, motsv, d. fnatte, riva, klå; jfr FNATT, sbst.1-3]

1) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) skrubba, klå; oftast refl. om hundar, kattor m. fl.: med tassen skrubba ett kliande ställe på kroppen. Hunden sitter och fnattar sig.

2) [beträffande bet.-utvecklingen jfr KLÅ] (†) ge (ngn) ett kok stryk. Nå, hinhåle skall väl fnatta dig, du oförskämda kattdrejare. Sparre Sjökad. 629 (1850).

3) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) om hundar, ekorrar m. fl.: smågnaga l. småbita (så att tänderna klappra). Östergren (1921).

Till SAOB