SAOL

publicerad: 2015  

galilé

galilé substantiv ~n ~er • person från Galiléen i Bibelns Palestina

Singular
en galilé	obestämd form
en galilés	obestämd form genitiv
galilén	bestämd form
galiléns	bestämd form genitiv
Plural
galiléer	obestämd form
galiléers	obestämd form genitiv
galiléerna	bestämd form
galiléernas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

galilé galilén galiléer

galilé·er

substantiv

● person från (det forn­tida) Galiléen

Jesus var galilé

belagt sedan 1526; till ort­namnet Galiléen

Till SO

SAOB

publicerad: 1928  

GALILÉ gal1ile4, m.; best. -n (Franzén osv.) l. -en (Rydberg Ath. 371 (1859) osv.); pl. -er; äv. GALILEER gal1ile4er, m.; best. -n; pl. =.

Ordformer

(-lé c. 1800 (: Galilén, best.) osv. -lee Joh. 7: 52 (Bib. 1703). -leer (-léer), sg. Joh. 7: 52 (Bib. 1541) osv.; pl. Joh. 4: 45 (NT 1526) osv.)

Etymologi

[jfr t. galiläer; efter lat. galilæus, gr. γαλιλαῖος (jfr GALILEISK); sg. galilee, -lé är abstraherad ur (den till sg. galileer hörande) pl. galileer]

inbyggare i Galileen, den nordligaste delen av Palestina; person bördig från Galileen; särsk. (ofta med föraktlig bibet.) om Jesus. Joh. 4: 45 (NT 1526). Christus, then .. (Julianus avfällingen) til Håån och Spott plägade kalla en Galileer. Schroderus Os. 1: 454 (1635). Strindberg HMin. 1: 272 (1905). — [anspelande på Mark. 14: 70] i bild. Jag räds, att (om jag bleve ärkebiskop) tungan röjde Galilén. Franzén Skald. 5: 141 (c. 1800, 1836; replik av E. Schröderheim i ett skådespel).

Till SAOB