SAOL
publicerad: 2015
härbärgera
här|bärg·era
verb
~de ~t • hysa
| Finita former | |
|---|---|
| härbärgerar | presens aktiv |
| härbärgeras | presens passiv |
| härbärgerade | preteritum aktiv |
| härbärgerades | preteritum passiv |
| härbärgera | imperativ aktiv |
| Infinita former | |
| att härbärgera | infinitiv aktiv |
| att härbärgeras | infinitiv passiv |
| har/hade härbärgerat | supinum aktiv |
| har/hade härbärgerats | supinum passiv |
| Presens particip | |
| härbärgerande | |
| Perfekt particip | |
| en härbärgerad + substantiv | |
| ett härbärgerat + substantiv | |
| den/det/de härbärgerade + substantiv | |
SO
publicerad: 2021
härbärgera
härbärgerade härbärgerat
verb
härbärge´ra 
●
upplåta plats åt någon, för övernattning eller dylikt
någon härbärgerar någon/något (någonstans)
någon härbärgerar någon (någonstans)
någon härbärgerar något (någonstans)
de härbärgerade gästerna i västra flygeln
○
äv. med avseende på föremål
de kunde inte härbärgera så mycket prylar i sin trea
belagt sedan 1504 (Stockholms stads tänkeböcker);
fornsvenska härbärghera
härbärgerahärbärgerande, härbärgering
SAOB
publicerad: 1932
HÄRBÄRGERA hær1bærje4ra l. hä1r- l. hæ1r-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING, -NING (†, Brahe Oec. 87 (1581; uppl. 1920), Schroderus Dict. 74 (c. 1635)).
Ordformer
(her- 1526—1887. herr- 1788. här- 1621 osv. -bärgera (-bergera) 1526 osv. -bergiera 1599)
Etymologi
[jfr ä. dan. o. dan. herbergere ävensom fsv. härbärgheran, vbalsbst.; efter en mnt. form motsv. nt. harbargeren, hålla gästgiveri; till HÄRBÄRGE]
1) giva (ngn) husrum l. nattlogi l. kvarter, giva (ngn) tak över huvudet, hysa (ngn); förr äv. abs. 1Tim. 5: 10 (NT 1526). Herbergering är en merkelig kerleeks gerning. OPetri 2Post. 184 a (1530). (Om någon) härbergerar (den bannlyste), eller med honom äter och dricker, then skal stå uppenbara skrift. Kyrkol. 10: 3 (1686). En byggnad stor nog till härbergerande af femtio personer. WoH (1904). Härbärgera resande. Östergren (1928). — särsk.
b) (mindre br.) i utvidgad o. oeg. anv.: giva rum åt, ha rum för, rymma (inom sig l. sitt område), hysa. Botaniska Trägården .. herbergerar circa 2000 Species. Björnståhl Resa 4: 8 (1782). (Willemstads hamn) kan .. ej herbergera så många fartyg som St. Thomas' hamn. Bovallius CentrAm. 41 (1887). Vid Öfre Föret infaller Säfjaån, hvars leriga vatten härbergerar en vegetation analog med Fyrisåns. Sernander SkandVeget. 63 (1901). 2NF 19: 250 (1913).
c) (numera bl. i högre stil) bildl.
α) i fråga om religiösa känslor l. föreställningar, själsliga egenskaper, intryck o. d.: hysa; äga. I hwad för siäl .. / Tin Gudh tu herbergerar. Runius Dud. 1: 31 (c. 1710). Sällan har en menniskokropp herbergerat en renare själ. Schröderheim Ant. 57 (1795). Ack, mitt bröst ju härbergerat / dessa samma låga tankar, / som min själ och tunga döma. Hagberg Echegaray 85 (1902).
β) med avs. på ord, uttryck o. d. De främmande ord som i Swerige finnas, äre .. icke oss påträngde men godwilligt herbergerade. Columbus Ordesk. 7 (1678; uppl. 1908).
2) (†) refl.: inkvartera sig, taga sin (tillfälliga) bostad (ngnstädes). Huusen ähre så förfalne at ingen kan widhare herbergera sig uthj dhem. VDAkt. 1688, nr 688. Efter mitt tycke är (slätten Wâdi Râha) .. så stor, att Israels barn i deras tid väl hade fått rum här på, särdeles som manéret då var härbergera sig. Eneman Resa 2: 36 (1712).
3) (†) intr.: hava l. få härbärge, ta sin bostad (hos ngn), ta in, gästa; äv. bildl. Många goda vänner, som komma för att gästa och herbergera hos mig. Hagström Herdam. 2: 296 (cit. fr. c. 1620). (De) begärte i mit hws herbergera öf(ve)r natten. VDAkt. 1674, nr 7. Högfärd .. (som vill) hoos Dygden Herbergera. Spegel GW 297 (1685). Swedberg Schibb. 282 (1716).
Ssg: (1) HÄRBÄRGER-HUS. [jfr (ä.) d. herbergérhus] (†) hus i vilket resande o. d. härbärgeras, härbärge (se d. o. 1). Medelmåtige herberggeerhuus. RP 2: 60 (1631).
Avledn. (till 1): HÄRBÄRGERARE, m. [fsv. härbärgherare] (†) person som härbärgerar resande o. d.; särsk. om person som har myndigheternas uppdrag (l. tillstånd) att mot betalning tillhandahålla resande husrum m. m., gästgivare. SthmÄmbB 1524, s. 388. Warer inbyrdes huar annars herbergerare vtan all knorran. 1Petr. 4: 9 (NT 1526). Vægfarande folk .. stedzse draga vthöffuer skogen (dvs. Tiveden), oc ær fför nödhen ath ther skulle ware herbergerere fför then longa væg skuld som ær til nesta bygd. G1R 4: 320 (1527). PT 1903, nr 67 A, s. 3. —
HÄRBÄRGERERSKA, f. (†) kvinna som härbärgerar resande o. d. Schroderus Os. III. 2: 362 (”364”) (1635).