SAOL
publicerad: 2015
hävning
häv·ning
substantiv
~en ~ar • till häva 1,2
| Singular | |
|---|---|
| en hävning | obestämd form |
| en hävnings | obestämd form genitiv |
| hävningen | bestämd form |
| hävningens | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| hävningar | obestämd form |
| hävningars | obestämd form genitiv |
| hävningarna | bestämd form |
| hävningarnas | bestämd form genitiv |
SO
Sökningen på hävning i SO gav inga svar.
Menade du:
hämning
tåhävning
hedning
armhävning
sjöhävning
härjning
Menade du:
hämning
tåhävning
hedning
armhävning
sjöhävning
härjning
SAOB
publicerad: 1932
HÄVNING hä3vniŋ2, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(hef(f)- 1541—1739. häv- (häf-) c. 1755 osv.)
1) till HÄVA 1: lyftande, upplyftande, lyftning; äv. motsv. verbets refl. anv.: handling(en) l. förhållande(t) att lyfta sig. Schultze Ordb. 1848 (c. 1755). Löwegren Hippokr. 1: 196 (1909). — särsk.
a) ridk. Hvar sats (i galoppen) har 3 momenter: häfning, språng och foulé. KrigVAH 1830, s. 193. Från stället hoppar hästen över hindret endast genom hävning med tillhjälp av rygg och bakdel. RidI 1914, s. 130.
b) urmak.
α) om steghjulets impulsöverföring från urvärkets kraftkälla (fjäder l. lod) till det med balanshjulet förbundna ankaret; äv. om det vridningsmoment som därvid utövas. Schweder HbUrmak. 2 (1874). Patent nr 42687, s. 1 (1917).
c) gymn. till HÄVA 1 b α. A(rm)gång (på bom) m(ed) häfn(ing). TIdr. 1882, s. 78. Häfning på tå. Wretlind Läk. 3: 132 (1895). — jfr ARM-, TÅ-HÄVNING.
d) till HÄVA 1 d; i sht i fackspr. ofta konkretare: sjögång. Ekblad 123 (1764). Dyningarnas häfningar. TurÅ 1910, s. 284. Gunga för den mäktiga hävningen på öppna sjön. Almqvist Comfort 286 (1913). — jfr SJÖ-, VÅG-HÄVNING.
e) (i sht i vitter stil) till HÄVA 1 e: höjning o. sänkning (av bröst l. barm o. d.). Barmens våldsamma hävning. Nordforss (1805).
g) (†) bildl., i fråga om litterär framställning l. stil o. d.: överdrivet patos, affektation, svulst. Ordståt, vidrig oratorisk häfning och pathetisk kallfeber. SvLitTidn. 1815, sp. 468. Kraft utan öfverspänning, känsla utan häfning. LMEnberg hos Leopold 4: XXXV (1831). FRuneberg (c. 1878) hos Söderhjelm Runebg 2: 33.
2) (numera bl. vard., bygdemålsfärgat) till HÄVA 2: kastande, vältrande, vräkande, VetAH 1792, s. 292. Auerbach (1909). — särsk. motsv. HÄVA 2 c, i pl.: kastningar av l. ryckningar i kroppen, konvulsioner. (En) sjukdom, som yttrade sig i grufliga häfningar, kastningar, brytningar (m. m.). SDS 1909, nr 306, s. 9 (efter handl. fr. 1777).
3) till HÄVA 4: (upp)hävande (av ngt); numera bl. jur. till HÄVA 4 b. Denna motsägelses häfning. Atterbom PhilH 534 (1835). FFS 1925, s. 579.
Ssgr: (1) HÄVNINGS-GRAD. urmak. svängningsbåge(n) för pendel l. hakklor å släphake i ett slagvärk. Ericsson Ur. 122 (1897). —
(1) -MOMENT. ridk. numera bl. i fråga om ansats vid hinderhoppning. Häfningsmomentet i denna galopp (dvs. galopp med tre tempo) sker med tre ben på en gång. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 62 (1836). —