SAOL

publicerad: 2015  

hajfena

haj|­fena substantiv ~n ‑fenor 1haj 1 fena 1

Singular
en hajfena	obestämd form
en hajfenas	obestämd form genitiv
hajfenan	bestämd form
hajfenans	bestämd form genitiv
Plural
hajfenor	obestämd form
hajfenors	obestämd form genitiv
hajfenorna	bestämd form
hajfenornas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

¹fena fenan fenor

fen·an

substantiv

fe`na

● platt sim- och styr­organ hos djur som lever i vatten särsk. fiskar; äv. om liknande konst­gjord an­ordning

fenstråle; hajfena; simfena

○ äv. bildligt om bil- el. flyg­plans­detalj av liknande form och med stabiliserande funktion

○ äv. fenköl

inte röra en fena vara helt stillaeleverna rörde inte en fena när fotografen tog klass­kort ○ äv. bildligtde rika släktingarna rörde inte en fena för att hjälpa den ut­blottade familjen

belagt sedan 1400–25 (Heliga Birgittas uppenbarelser); fornsvenska fina; gemensamt germanskt ord, trol. besläktat med lat. pinn´a 'spets'

²fena ingen böjning, utrum

substantiv

fe`na

● var­dagligt mycket duktig person i ett av­seende som fram­går av samman­hanget

fena på något/att+verb/sats

fena på något

fena på sats

fena på att+verb

hon är en fena på att fixa pengar

○ ofta i mer el. mindre adjektivisk an­vändning

han är fena på båtmotorer

belagt sedan 1954; till fenomenal

Till SO

SAOB

publicerad: 1930  

HAJ haj4, sbst.1, förr äv. HAJE, m. l. r.; best. -en; pl. -ar; förr äv. HAJNA, f. l. r.; pl. -er.

Ordformer

(haj (hay, haij) 1740 osv. haije 1685. haji 1789. hayen, sg. best. 1674. hayna Willman Resa 192 (1667: Hayner, pl.), Därs. 171, 172 (1674))

Etymologi

[liksom d. haj, t. hai (ä. t. äv. haye), av holl. haai l. västflaml. haaie, av mnl. haey, haeye, av nord. hār (se HÅ, sbst.). Formen hayna är sannol. bildad till holl. pl. haaien]

1) fisk av den till ordningen Plagiostomi, bredmunnar, hörande underordningen Selachii, vars arter i allm. utmärka sig gm sin glupskhet; i pl. äv. (bl. zool.) ss. benämning på nämnda underordning. Willman Resa 192 (1667). De stora Hajar, som i de varme länder stympa och sluka Folket i vatnet. Linné MusReg. XXI (1754). (Håbranden) är den största Haj, som dit (dvs. i Öresund) ingår. Nilsson Fauna 4: 719 (1855). Hos de flesta hajar genomgå äggen sin utveckling i äggledaren, varför hajarna sägas föda ungar. 3NF (1928). — jfr BLÅ-, BRUGD-, FLÄCK-, GRÅ-, HUND-, HÅBRANDS-, KRÅS-, MÄNNISKO-, RING-, RÄV-, RÖD-HAJ m. fl. — särsk.

a) i jämförelser. Han simmar som en haj. Nordforss Matr. 12 (1799). Glupsk som en haj. Vendell SvFras. 93 (1903). Gapa inte som en haj för det! Engström 2Bok 16 (1909).

b) [efter sv. dial. (Bohusl.) hå resp. HÅ i motsv. anv.] (på västkusten) i inskränktare anv.: (individ av) hajarten Squalus acantias Lin., pigghaj; jfr HÅ. Linné SystNat. 52 (1740). Nilsson Fauna 4: 732 (1855). Hajen är föremål för fiskarens oresonliga hat. (Haneson o.) Rencke 203 (1923). — jfr SMÅ-HAJ.

2) i överförd anv. om person. — jfr KOL-, TULL-, VED-HAJ. — särsk.

a) (föraktligt) glupsk l. girig person; person som på ett hänsynslöst l. ohederligt sätt söker skaffa sig vinning; ss. enkelt ord numera företrädesvis i inskränktare anv., om personer som i hamnstäderna söka förleda o. bedraga l. plundra sjömän o. emigranter, ”bondfångare”. Jag gaf nyss ut alla mina pengar till källarmästaren, den hajen! Blanche Våln. 589 (1847). ”Jag tror du sväljde ner snuset, din haj!” yttrade magistern (till mjölnaren). Dens. Älsk. 73 (1848). Min nye vän var således en ”haj” — så kallas på krogspråket dessa på våra bolagsvärdshus .. talrika figurer, som vandra omkring för att se hvem de uppsluka må. GHT 1897, nr 294 C, s. 2. Haj betyder i allmänhet en mindre hederlig mellanhand. Upsala 1921, nr 118, s. 6. Hamnarnas ”hajar”. SvD(A) 17/11 1929, Söndagsbil. s. 5. — jfr EMIGRANT-, LAND-, LIVSMEDELS-, LOTTERI-, LÅNE-, PÄNNING-, ÖL-HAJ m. fl.

b) (†) om orädd l. ogenerad l. oblyg person; ”huggare”. Fru Kastanie. .. jag vill med upprigtighet möta upprigtighet — jag är nära denna ålder (dvs. femtiotvå år). .. Örnegren (afsides). Det var en haj! Blanche Bläckst. 45 (1846).

Ssgr (till 1): HAJ-ART. —

-FENA. I Kina användas hajfenor dels till beredning af gelatin dels för bordet. NF 6: 524 (1882). —

-FISK.

1) (numera i sht zool.) = HAJ, sbst.1 1. Oldendorp 1: 55 (1786). Pigghajen är den allmännaste af alla hajfiskar. Nilsson Fauna 4: 732 (1855). Lilljeborg Fisk. 3: 606 (1890).

2) (föga br.) zool. i vidsträcktare anv.: fisk av hajarnas l. rockornas underordningar; i pl. ss. sammanfattande benämning på nämnda underordningar. FoFl. 1907, s. 291. —

-KROK. i sht fisk. stor fiskkrok avsedd för fiske av haj. Schulthess (1885). (Haneson o.) Rencke 227 (1923). —

-LEVER-TRAN. (i fackspr., föga br.) Ekenberg (o. Landin) (1891). —

-LOTS, m. l. r. (i fackspr.) fisken Naucrates ductor Lin., som ständigt följer större hajar. Berlin Lsb. 119 (1852). GHT 1905, nr 215 B, s. 3. —

-SKINN. hajens hud (som är täckt av med en emaljklädd tagg försedda plakoidfjäll o. som användes bl. a. ss. gnidningsmedel o. för beredning av chagrin, äv. ss. överklädnadsmaterial, i sht för erhållande av en sträv yta). Ehrengranat Ridsk. II. 1: 34 (1836). Kafveln (på värjfästet) af trä, var öfverklädd med skinn (hajskinn). Balck Idr. 3: 377 (1888). —

-SLÄKTE. zool. släkte av hajarnas underordning. Sundevall Zool. 90 (1835). 2NF (1909). —

-TAND.

1) tand av haj. Landell Bligh 133 (1795).

2) (†) örten Taraxacum officinale Web., vars bladkanter likna en tandrad med stora, skarpa tänder; jfr LEJON-TAND. Liljeblad Fl. 439 (1816; fr. Bohuslän). Fries Ordb. (c. 1870; fr. Bohuslän). —

-TRAN. (i fackspr.) tran som beredes av vissa hajarters (i sht håbrandens, brugdens o. håskärdingens) lever. Blomstrand OrgKemi 121 (1877). Hirsch LbGarfv. 332 (1898).

Till SAOB