SAOL

publicerad: 2015  
harma
harma verb ~de ~t upp­röra, gräma: ​det harmar mig att jag inte sade i­från
Finita former
harmarpresens aktiv
harmaspresens passiv
harmadepreteritum aktiv
harmadespreteritum passiv
harmaimperativ aktiv
Infinita former
att harmainfinitiv aktiv
att harmasinfinitiv passiv
har/hade harmatsupinum aktiv
har/hade harmatssupinum passiv
Presens particip
harmande

SO

publicerad: 2021  
harma harmade harmat
verb
har`ma
vålla förtret eller förargelse men knappast harm
harma någon
det harmar mig att jag inte sade ifrån
belagt sedan början av 1500-talet (Sagan om Didrik af Bern); fornsvenska harma
harmaharm

SAOB

publicerad: 1930  
HARMA har3ma2, v. -ade; o. HARMAS har3-mas2, v. dep. -ades.
Etymologi
[fsv. harma, sörja, gräma, motsv. dan. o. nor. harma, isl. harma, göra bedrövad, bedrövas, eng. harm, skada; avledn. till HARM, sbst.]
I. tr.; till HARM, sbst. 2: väcka (ngns) harm l. förtrytelse l. indignation, uppröra (ngn); stundom övergående i bet.: gräma (ngn); vanl. med saksubj.; ofta opers. Stiernhielm Cup. 10 (1649, 1668). Det som mest harmade henne var, att just Emin skulle bevittna det ledsamma uppträdet. Heidenstam End. 76 (1889). Gubbens halsstarrighet harmade honom djupt. Rydberg Vap. 285 (1891). SDS 1904, nr 310, s. 2.
II. dep. o. refl.
1) (†) till HARM, sbst. 1: vara bedrövad; ängslas. The Corinther (voro) forskreckte, och harmadhes, at the Apostlen förtörnat hadhe. Gl2Kor. 6: 12 (Bib. 1541).
2) till HARM, sbst. 2: känna harm l. förtrytelse l. indignation (mot ngn l. över ngt), känna sig upprörd (över ngt); stundom övergående i bet.: gräma sig (över ngt); förr äv. allmännare: vredgas, förtörnas. Harmas icke offuer the onda. Psalt. 37: 1 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). (Människans) hierta harmar sigh emoot Herranom. LPetri SalOrdspr. 19: 3 (1561). Jonas .. hade när harmats til dödz, när Herren intet wille .. förgiöra Ninive. Swedberg Dödst. 344 (1711). Jag .. harmade mig öfver, att Wallin icke erhållit första rummet på förslaget (till biskop i Västerås). Böttiger 6: 120 (c. 1875). Varför harmas du på mig över denna småsak? Auerbach (1909). 2NF 37: 594 (1925). — (†) i p. pr. Balck Ridd. G 5 b (1599). Förundrad, harmande, han sina läppar biter. JGOxenstierna 5: 220 (c. 1817).
3) [utvecklat ur 2] (†) hämnas. Schroderus JMCr. 35 (1620). Skadefång, och förtaal .. harmas (hämnas) han (dvs. den tålige) icke. Schroderus Comenius 891 (1639).