HARMONI har1mωni4 l. -o- l. -å-, r. (f. Nordforss (1805), Lundell); best. -en l. -n (Geijer Brev 162 (1813) osv.); pl. -er.
Ordformer
(-ia 1641—1681 (: -ian, sg. best.). -ie 1655—1838. -i(j) 1720 osv. Anm. Tidigast förekommer ordet ngn gg med lat. böjning, t. ex. AJGothus ThesArithm. A 3 a (1621: Harmoniam, ack. sg.))
Etymologi
[liksom d. harmoni, t. harmonie, eng. harmony, fr. harmonie, av lat. harmonia, av gr. ἁρμονία, sammanfogning, överensstämmelse, samklang, tonföljd, skala, tonart; möjl. samhörigt med ARM, sbst.]
1) i fråga om musik o. (musikaliska) toner.
a) (i sht mus.) i fråga om den medeltida o. nyare tidens musik: ordnad samklang av toner av olika höjd (i ackord l. ackordföljder); äv.: ackord; stundom: konsonantackord, treklang; ngn gg i överförd o. oeg. anv. Swedberg Schibb. 274 (1716). Londée Kellner 1 (1739). Af gammalt har man statuerat en fullkomlig harmoni såsom bestående af fyra stämmor: Diskant, Tenor, Alt och Bass. Envallsson MusLex. (1802). En rik, men sönderbruten harmoni. Tegnér (WB) 8: 7 (1836; om Lidner). Skogen susade melodiskt i sköna harmonier. Lundegård Tit. 302 (1892). Bergenson Mus. 2 (1903). — särsk.
α) (numera föga br.) övergående i bet.: ackompanjemang. Geijer (1807) i MoB 7: 60. De .. lägre stämmorna bilda .. Harmonien till den högsta, som företrädesvis kallas Melodi. Mankell Lb. 13 (1835). Nyblom i 2SAH 57: 69 (1880).
b) (numera föga br.; jfr dock nedan) allmännare: välljudande samklang (av toner); välljudande toner; välljud (överhuvud); förr stundom övergående i bet.: musik, sång. Fuhrman Alm. 1681, s. 10. Sedan sorgen har i Huset, / Minskat Liuset / Tåhls där ingen harmoni. Brenner Dikt. 2: 31 (1720). Hvad glada röster / Af himmelsk harmoni ha nått hans öra! Kellgren 2: 212 (1792). (Jag) hörde hafsfrun på delfinens rygg / Så ljufva harmonier andas ut, / Att vildsint haf blef spakt vid hennes sång. Hagberg Shaksp. 1: 24 (1847). — särsk. (fullt br.) i uttr. sfärernas harmoni, se SFÄR.
3) om förhållandet att ngt passar till l. svarar mot ett annat l. att delar, element l. samhöriga ting (av materiell l. andlig art) tillsammans bilda en (väl)ordnad enhet (där ingenting strider mot det hela); överensstämmelse; kongruitet; samstämmighet; samklang; ofta i förb. i harmoni med. (Att) göra alles condition lijka i hela Rijket .. (vore att) kasta Rijkzens Stat och Harmonia öffuer en hoop och i oordning. RARP 3: 165 (1641). (Poesien) fattar och sätter i harmoni alla .. (människonaturens) förmögenheter. Geijer I. 5: 22 (1810). Emellan detta (Guds) rike och naturens råder (enl. Leibnitz) en gudomlig harmonie. Boström 2: 86 (1838). Djupa dissonanser, men ock djup harmoni känneteckna stora andars verk. PT 1882, nr 16 A, s. 3. I harmoni med hans bondlugna väsende stod också hans starkt byggda undersätsiga kropp. Ödman VårD 2: 218 (1888). Predikstolen (har) åter fått sin plats i kyrkan, där den alls icke stör harmonien i det hela. Schück o. Lundahl Lb. 1: 115 (1901). — jfr FÄRG-, VOKAL-, VÄRLDS-HARMONI. — särsk.
a) (numera föga br.) överensstämmelse i uppfattning l. åskådning l. böjelser, i sätt att tänka l. känna (med därav följande godt förhållande); enighet; endräkt. RARP V. 1: 8 (1652). Den fullkomlige Harmonie som nu för tijdhen synes vara stadfäst emellan Frankrijke och Keysaren. HSH 10: 323 (1715). Meurman (1846).
4) i sht teol. samling av ställen ur olika källor, hopställda så att man får en sammanhängande, fortlöpande skildring; vanl. i fråga om de fyra evangelierna o. de där skildrade händelsernas tidsföljd; numera nästan bl. ss. sista ssgsled. I de senaste tiderna hafva harmonierna öfvergått till synopser. Reuterdahl InlTheol. 305 (1837). (†) Den Evangeliska Harmonien. Bælter JesuH 2: 75 (1756). — jfr EVANGELIE-HARMONI.
Ssgr (till 1 a, mus.): HARMONI-FRÄMMANDE, p. adj. om ton: som icke ingår i det ackord till vilket den ljuder, ackordfrämmande. Bauck 1Musikl. 1: 170 (1864). —
-LÄRA, r. l. f. benämning på den gren av musikvetenskapen som handlar om ackordens byggnad o. förbindelse med varandra, om ackordfrämmande toner m. m.; äv.: lärobok i nämnda vetenskapsgren; jfr GENERAL-BAS. DA 1824, nr 200, s. 1. —
