SAOL

publicerad: 2015  
heraldiker
herald·­ik·­er [heral´d‑] substantiv ~n; pl. ~ heraldik
Singular
en heraldikerobestämd form
en heraldikersobestämd form genitiv
heraldikernbestämd form
heraldikernsbestämd form genitiv
Plural
heraldikerobestämd form
heraldikersobestämd form genitiv
heraldikernabestämd form
heraldikernasbestämd form genitiv
Till SAOL

SO

publicerad: 2021  
heraldiker heraldikern, plural heraldiker
herald·ik·ern
substantiv
heral´diker
● person som (yrkes­mässigt) ägnar sig åt heraldik
belagt sedan 1889
Till SO

SAOB

publicerad: 1930  
HERALDIKER heral4diker, äv. 0302, m.; best. -n; pl. =.
Ordformer
(Anm. I ä. tid användes äv. den latiniserade formen heraldicus (-kus). Andersson (1845). 2NF (1909))
Etymologi
[jfr t. heraldiker; till fr. héraldique (se HERALDISK)]
fackman i fråga om heraldik; jfr BLASONNÖR; numera nästan bl. (ss. titel) i ssgn RIKS-HERALDIKER. Björkman (1889). Östergren (1927).
Till SAOB