SAOL

publicerad: 2015  

heretiker

heret·­ik·­er [here´t‑] substantiv ~n; pl. ~ • kättare

Singular
en heretiker	obestämd form
en heretikers	obestämd form genitiv
heretikern	bestämd form
heretikerns	bestämd form genitiv
Plural
heretiker	obestämd form
heretikers	obestämd form genitiv
heretikerna	bestämd form
heretikernas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

heretiker heretikern, plural heretiker

heret·ik·ern

substantiv

here´tiker

● person som bekänner sig till lära som av­viker från den på­bjudna

JFR kättare, schismatiker

belagt sedan 1766

Till SO

SAOB

publicerad: 1931  

HERETIKER here4tiker l. 0302, m.||ig.; best. -n; pl. =, äv. -tici -tisi; förr äv. HERETIKUS (herètikuss Dalin), m.; pl. -tici l. -tiker (Dalin (1852)).

Ordformer

(stundom skrivet här- (hær-). -ker 1891 osv. -kus (-cus) 1766—1852)

Etymologi

[jfr t. häretiker, häreticus, eng. heretic o. fr. hérétique; efter kyrkolat. hæreticus, urspr. adj. (se HERETISK)]

(i sht teol.) kättare. Rydén Pontoppidan 407 (1766). Gadelius Tro 2: 91 (1913).

Till SAOB