SO
publicerad: 2021
hjälpa
hjälpte hjälpt, presens hjälper
hjälp·er
verb
hjäl`pa 
1
ge (någon) hjälp vid utförandet av något el. för att motverka något negativt
hjälpande; hjälpare
någon hjälper någon (att+verb)
hon hjälpte den gamla damen att gå över gatan; han hjälpte henne av med kappan; hon hjälpte barnen med läxläsningen; hjälp, jag drunknar!
○
ibland med konstruktionsväxling
sträcka ut en hjälpande hand
hjälpa någon på traven
se
trav
hjälpa någon till rätta
se
rätta
belagt sedan 1000-talet (runsten, t.ex. Valbo, Gästrikland);
vanligen runform hialbi (konjunktiv), fornsvenska hiälpa; gemensamt germanskt ord, besläktat med litauiska szelpti 'hjälpa'
2
vanligen i nekande och frågande konstruktioner
vara till märkbar eller tillräcklig nytta för uppnående av något resultat; om föremål el. abstrakta företeelser
något hjälper (mot något)
det hjälper inte att de har lovat bättra sig; här hjälpte inga böner; en salva som hjälper mot finnar
belagt sedan 1468
Arboga stads tänkebok
3
vanligen i nekande och frågande konstruktioner och med hjälpverbetkunna
(rimligen) hållas ansvarig för någon beklaglig händelse eller dylikt
SYN.
rå för
någon kan (inte) hjälpa sats
jag kan inte hjälpa att jag kom för sent; kan jag hjälpa att bilen gick sönder?
○
äv. med avseende på inställning eller dylikt
vara i stånd att påverka
jag kan inte hjälpa att jag avskyr rött
○
i pass. äv.
undvikas vanligen med antydan om beklagande
det blev några fel, men det kan inte hjälpas; någon måste stå över, det hjälps inte
belagt sedan 1830