SAOL

publicerad: 2015  
human
hum·­an [‑a´n] adjektiv ~t ~a människo-; människo­vänlig, hygglig, tillmötes­gående
Positiv
en human + substantiv
ett humant + substantiv
den/det/de humana + substantiv
den humane + maskulint substantiv
Komparativ
en/ett/den/det/de humanare + substantiv
Superlativ
är humanast
den/det/de humanaste + substantiv

SO

publicerad: 2021  
human humant humana
hum·an
adjektiv
huma´n
1 som visar respekt för med­människors värdighet och rättigheter om person, handling eller dylikt
human (mot någon)
human krig­föring; en humanare behandling av fångarna
äv. något försvagat tillmötesgående
en human arbets­givare som inte lade några hinder i vägen för hennes tjänst­ledighet
humana priser se pris
belagt sedan 1657; av lat. huma´nus 'mänsklig; artig'
2 som har att göra med människan
humanbiologi; humanekologi; humanteknologi
human vävnad
belagt sedan 1904

SAOB

publicerad: 1932  
HUMAN hɯma4n, l. hu-, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(humain Swedberg Schibb. 275 (1716; jämte human))
Etymologi
[jfr d., t., eng. human, fr. humain, it. umano; ytterst av lat. humanus, till homo (gen. hominis), människa (se HOMUNCULUS o. BRUDGUM). Formen humain är direkt lånad från fr.]
1) (i sht i fackspr.) som härrör från l. tillhör människan, mänsklig, människo-; särsk. med. i uttr. human lymfa, vaccin, vaccin som från kokoppa på människa överföres till annan människa (jfr humaniserad vaccin), motsatt: animal vaccin, som överföres från kokoppa på kalv till människa. Den s. k. ”humana vaccinationen”. Ekbohrn 1: 40 (1904). Tetanusserumframställning för såväl humant som veterinärt bruk. NDA(B) 1917, nr 1, s. 4. Låt icke det maskinella tränga ut det humana, det organiska. SvD(A) 1930, nr 300, s. 8. — särsk.
a) som i inre mening kännetecknar en människa, sant mänsklig. Unge Dal. 1: 1 (1829). Långt ifrån att vara något inhumant kunskapsslag, är hon (dvs. filosofien) alltså, tvärtom, det i ordets egentliga mening humanaste, eller mest humanistiska, bland dem alla. Atterbom PhilH 110 (1835); jfr b. Just den verkligt humant bildade (vet), att stora brister alltid förefinnas i hans vetande. LärovKomBet. 1884—85, 1: 62. Eklund Humanism. 6 (1928).
b) (föga br.) närmande sig bet.: humanistisk. De historiska och humana (vetenskaperna). SC 3: 37 (1822). Larsson Stud. 104 (1895, 1899).
2) som visar l. präglas av förstående för l. medkänsla med andra människor, människovänlig, tillmötesgående, vänlig, hygglig, ”mänsklig”. Human behandling. En human arbetsgivare. Human mot sina underordnade. Värka för en humanare krigföring. Thet är i sanningh en Prächtigh, human och tapper Förste, vthan all Högferd. NAv. 7/5 1657, s. 1. Adelcrantz' humana och upphöjda karakter. Nyblom i 3SAH 5: 189 (1890). I allmänhet tyckas .. (slavarna i det gamla Arabien) ha behandlats jämförelsevis humant. NorstedtVärldH 4: 416 (1928).
3) (†) artig, hövlig. KKD 7: 94 (1705). Hr Capitenen .. wiste sig emoth Jungfrun .. (som han friade till) träffeligh Human wänligh och kiärligh. VDAkt. 1711, nr 138. Dalin (1852). Fliesberg HbKöpm. 2: 211 (1900).