SAOL
publicerad: 2015
iber
iber
[ibe´r]
substantiv
~en ~er • iberer ett forntida folk på Iberiska halvön
| Singular | |
|---|---|
| en iber | obestämd form |
| en ibers | obestämd form genitiv |
| iberen | bestämd form |
| iberens | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| iberer | obestämd form |
| iberers | obestämd form genitiv |
| ibererna | bestämd form |
| iberernas | bestämd form genitiv |
SAOB
publicerad: 1933
IBER ibe4r, m.; best. -en, äv. -n; pl. -er; i sht förr äv. IBERIER ibe4rier, m.; best. -n; pl. =.
Ordformer
(iber 1928. iberer, pl. 1874 osv. iberier, sg. 1889—1928. iberier, pl. 1635—1928)
Etymologi
[jfr t. iberer, iberier; av lat. iber (pl. iberes); jfr gr. ἲβηρ (pl. ἲβηρες)]
1) person tillhörande den tidigast kända befolkningen på Pyreneiska halvön; nästan bl. i pl. Schroderus Os. 1: 341 (1635). Brask Pufendorf Hist. 35 (1680). Baskerna äro avkomlingar av ett förr långt mera utbrett folk, forntidens iberer (i Spanien) och akvitaner (norr om Pyrenéerna). Reutercrona Pedersen 109 (1924).
2) (numera bl. hist.) invånare i ett område i Asien, motsv. det nutida Georgien; nästan bl. i pl. ConvLex. 6: 218 (1832). (Georgierna) kallades i forntiden Iberier. Sundevall ÅrsbVetA 1843—44, s. 42. 3NF (1929).