SAOL
publicerad: 2015
intala
in|tala
verb
~de ~t 1 försöka övertyga, övertala: han intalade dem att de hade en stor chans2 intala el. vanl. tala in ngt på band
| Finita former | |
|---|---|
| intalar | presens aktiv |
| intalas | presens passiv |
| intalade | preteritum aktiv |
| intalades | preteritum passiv |
| intala | imperativ aktiv |
| Infinita former | |
| att intala | infinitiv aktiv |
| att intalas | infinitiv passiv |
| har/hade intalat | supinum aktiv |
| har/hade intalats | supinum passiv |
| Presens particip | |
| intalande | |
| Perfekt particip | |
| en intalad + substantiv | |
| ett intalat + substantiv | |
| den/det/de intalade + substantiv | |
SO
publicerad: 2021
intala
intalade intalat
verb
in`tala 
1
genom välvalda ord (försöka) bibringa viss uppfattning, sinnesstämning eller dylikt
intalan
någon intalar någon något/sats
någon intalar någon något
någon intalar någon sats
han intalade dem att de måste vänta och se; hon intalade dem lugn
○
ofta refl., ibland med bibetydelse av önsketänkande
han intalade sig att hon älskade honom
belagt sedan 1631
2
ofta lös förbindelse, se
tala in
läsa upp för inspelning
intalning
någon intalar något
föredraget finns intalat på band
belagt sedan 1897
intalaintalande
SAOB
publicerad: 1933
INTALA in3~ta2la, v. -ade; se för övr. TALA. vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -ELSE (†, Linc. (1640; under svasio; i bet. 4), Björkman (1889; i bet. 3, 4)), -NING; -ARE (†, VDAkt. 1760, nr 531 (i bet. 4)).
Etymologi
[jfr d. indtale; av IN o. TALA; jfr äv. mnt. inspreken, inspraken, mnl. o. holl. inspreken, t. einreden o. einsprechen]
1) (i fråga om bruklighet jfr anm. sp. 274) tala l. framsäga (ngt) i syfte att det skall upptagas av fonograf, grammofon l. diktafon, tala in (ngt). En fonograf .., på hvars vaxrulle äro ”intalade” några lämpliga ord. 2UB 3: 545 (1897). Konungen besökte på måndagen fonografintalningsateljén på hotell Continental och gjorde .. en intalning. SDS 1919, nr 135, s. 8. DN(B) 1930, nr 156, s. 9.
2) (†) framsäga (ngt) för (ngn) i syfte att det skall bibringas honom, lära (ngn ngt). Lutherus .. råder, at Hufwudstyckerna .. skole medh Eenfaldige .. ord, aff Lärarena intalas Folcket. Emporagrius Cat. A 3 a (1669).
3) gm tal ingiva l. bibringa (ngn en viss övertygelse, en viss uppfattning o. d.); övertyga (ngn om ngt); äv. i uttr. intala sig (ngt), bibringa sig själv (viss uppfattning o. d.); förr äv. med sakligt subj.: övertyga. OxBr. 3: 223 (1631). Twenne, ey mindre undersamme än sanne sigh i Rom tildragne Händelser, hwilka och lära intala dhen misztrogneste. RelCur. 219 (1682). Här komma vissa Tienste-andar, som vilja .. intala oss saker, dem vi ej begripa. Dalin Arg. 2: 385 (1734, 1754). Måhända sökte de intala sig själva och andra, att (det förhöll sig så). Grimberg VärldH 4: 150 (1930); jfr b. — särsk.
a) med avs. på känsla, sinnesstämning o. d.: gm sitt tal (söka) ingiva l. ingjuta. Intala ngn mod, tröst, hopp. Viziren har .. sökt at intala honom lust til Krigh. Rålamb Resa 66 (1658, 1679). (Vergilius) söker (i Dantes Commedia divina) intala Dante mod och förtröstan. Böttiger i 2SAH 50: 267 (1874). jfr (†): (Han) intalade .. dem til oförskräckt Mod. Dryselius Måne 78 (1694).
b) (mindre br.) med avs. på ngt oriktigt l. ovisst: (söka) inbilla (ngn l. sig ngt); förr äv. i pass. med refl. bet.: inbilla sig. Dhet kan fuller ingom troowerdigt förekomma om man honom wille intala, at Norreström eller ett annat Watn brinner. RelCur. 121 (1682). Man skulle .. kunna intalas, at detta (dvs. skrivelsens innehåll) varit blotta ordasätt .., om icke (osv.). Schönberg Bref 3: 81 (1778). ”Kanske att det inte står så illa till, som fru Rangela har intalat mig,” tänkte han. Lagerlöf Troll 2: 109 (1921).
4) gm tal påvärka (ngn i viss riktning), övertala l. råda (ngn till ngt); numera bl. i uttr. intala ngn att göra ngt (l. med att-sats), övertala l. råda (äv.: locka l. förleda) ngn att göra ngt, samt (föga br.) i uttr. intala ngn till ngt, övertala l. påvärka ngn till ngt, förr äv. övergående i bet.: omvända ngn till ngt. Hennes Maij:ttz fru moder haffver intaalt sin dotter, att hon ingen annan skall achta än Hennes Maij:tt alleena. RP 6: 491 (1636). Man skyllade honom, at .. til Calviniska Religionen hafva blifvit intalad. Dalin Hist. III. 2: 109 (1762). Cyrus .. öfverlade .. med sig sjelf, huru han som klokast skulle intala Perserna till affall. Carlstedt Her. 1: 127 (1832). Svedelius i 2SAH 54: 470 (1878). Om Gud talar genom samvetet och bönen, så har han intalat mig att handla såsom jag handlat. Strindberg GVasa 167 (1899). — särsk.
a) (†) i uttr. intala ngn i den meningen l. i det sinnet o. d., komma ngn att omfatta den meningen o. d. (Han) intalte honom i then meening, at wår Konungs intention .. war aldeles billigh. Widekindi KrijgH 587 (1671). Jag frågade henne, hvem som intahlt henne i det sinnet? VDAkt. 1722, nr 7.
b) (†) med saksubj.: föranleda (ngn att göra ngt). Sådane Spådomar intalar menniskjan at försumma .. thesza twänne Hufwud-Reglor af wår Lycksalighet. Block Progn. Dedik. 7 (1708).
6) (†) invända. RP 7: 44 (1637). Actor intalte härefter, at han öfver det företedde Sochnestämmo-Protocollets witsord icke kan yttra sig. VDAkt. 1796, nr 196.
Avledn.: INTALAN, r. l. f.
1) (mindre br.) till 3, 4: övertygande; övertalning; inrådan. Swedberg Schibb. 289 (1716). Argeierne och deras bundsförvandter, som på Alkibiades' intalan infunnit sig. Höijer Thukyd. 2: 66 (1832). SvH 8: 284 (1905).