SAOL

publicerad: 2015  
isabellfärg
isabell|­färg el. isabella|­färg [isabel`(a)‑] substantiv ~en ~er isabellfärgad
Singular
en isabellfärg (en isabellafärg)obestämd form
en isabellfärgs (en isabellafärgs)obestämd form genitiv
isabellfärgen (isabellafärgen)bestämd form
isabellfärgens (isabellafärgens)bestämd form genitiv
Plural
isabellfärger (isabellafärger)obestämd form
isabellfärgers (isabellafärgers)obestämd form genitiv
isabellfärgerna (isabellafärgerna)bestämd form
isabellfärgernas (isabellafärgernas)bestämd form genitiv
Till SAOL

SO

publicerad: 2021  
isabellfärg isabell­färgen
eller
isabellafärg isabella­färgen
isa·bell|­färg·en, isa·bella|­färg·en
substantiv
isabell`färg el. isabell`afärg
● en ljust grågul färg ibland benämnd "smutsgul"
belagt sedan 1734; till furstinnenamnet Isabella
Till SO

SAOB

publicerad: 1933  
ISABELL i1sabäl4 l. is1-, adj. oböjl. o. sbst.; ss. sbst. i bet. II 1 r., i bet. II 2 m.||ig. l. r.; best. (i bet. II 2) -en, äv. -n; pl. (i bet. II 2) -er; l. ISABELLA i1sabäl3a2 l. is1-, adj. oböjl. o. sbst.; ss. sbst. i bet. II 1 r. l. f., i bet. II 2 f. l. r.; best. (i bet. II 2) -an; pl. (i bet. II 2) -or.
Ordformer
(ijssbell 1661 (: ijssbellfärga). isabell 1637 osv. isabella 1873 osv. isabill 1695 (: Isabill Colleurs atlask). issebell 1667 (: Jssebellfärga))
Etymologi
[jfr t. isabelle, sbst., isabellfärgad häst, eng. isabel, isabella, adj. o. sbst., fr. isabelle, adj. o. sbst., sp. isabela, adj.; till ISABELLE, ISABELLA, kvinnonamn, ytterst av hebr. 'Izébel. Den färgnyans som ordet avser sättes av traditionen i förbindelse med olika furstinnor med namnet Isabella, i främsta rummet konung Ferdinand V:s av Spanien gemål, som enligt traditionen under belägringen av Granada 1491—1492 lovat att icke byta linntyg, förrän belägringen lyckligen avslutats, varvid linntyget småningom skall ha erhållit en smutsgul färgnyans]
I. (i sht i fackspr.) adj.: isabellfärgad. Samet .. grönt, isabell, grått, rödt. 2Saml. 10: 10 (i handl. fr. 1637). Forssell Häst. 36 (1927).
II. sbst.
1) färgnyans mellan brunt, vitt o. gult; smutsigt vitgult, smutsgult; jfr ISABELL-FÄRG. Vacker ljus Isabell på bomull. Westring SvLafv. 2: 10 (1805). UB 3: 372 (1873).
2) isabellfärgad häst. Florman HästKänned. 132 (1794). Gula hästar eller isabeller hafva gula täckhår med hvit man och hvit svans samt ljusa ben. Sjöstedt Husdj. 1: 131 (1859). SD(L) 1897, nr 186 B, s. 2.
Ssgr [stundom eg. till kvinnonamnet ISABELLA] (jfr II 1): A: ISABELL-FÄRG. (isabell- 1734 osv. isabella- 1862 osv.) färgnyans mellan brunt, vitt o. gult; smutsigt vitgult, smutsgult. Serenius (1734; under issabella). Isabellfärg .. (är) en ganska obeskrivbar vitgult brunaktig färg, som ej oävet blivit liknad vid kaffe med mjölk i. Sahlin SkånFärg. 148 (1928). —
-FÄRGAD, p. adj. (isabell- 1661 osv. isabella- 1900 osv.) som har en färgnyans mellan brunt, gult o. vitt; smutsigt vitgul, smutsgul. BoupptSthm 22/2 1661. Ett Isabellfärgadt tyg. Hedberg Sardou 47 (1866). Några ljusgrå och isabellfärgade ston. Wrangel HbHästv. 1210 (1886). DN(A) 1928, nr 119, s. 6. —
-GRÅ. (tillf.) isabellfärgad. En isabellgrå hingst. Almqvist Herm. 55 (1833). Dens. GMim. 3: 261 (1842). —
-GUL. isabellfärgad. Berzelius Kemi 2: 240 (1812). Sahlin SkånFärg. 149 (1928). —
-KULÖR. (†) isabellfärg; anträffat bl. i ssgn isabellkulörs-atlask, isabellfärgad atlas. Nordström o. Dahlander ÖrebroSl. 147 (i handl. fr. 1695). —
-ORANGE, sbst. (†) = -FÄRG. VetAH 1813, s. 117. —
-SVÄRDLA. bot. den till familjen Iridaceæ hörande örten Iris squalens Lin., vars inre kalkblad äro isabellfärgade. SkånTrädgFT 1900, s. 108.
B: ISABELLA-FÄRG, -FÄRGAD, se A.
Till SAOB