SAOL

publicerad: 2015  

isolator

isol·­at·­or [‑a`t‑] substantiv ~n ~er [‑o´r‑] • isolerande kropp el. ämne

Singular
en isolator	obestämd form
en isolators	obestämd form genitiv
isolatorn	bestämd form
isolatorns	bestämd form genitiv
Plural
isolatorer	obestämd form
isolatorers	obestämd form genitiv
isolatorerna	bestämd form
isolatorernas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

isolator isolatorn isolatorer

substantiv

isola`tor

● ämne som inte leder elektrisk ström el. värme, ljud m.m.

JFR ledare 2

de flesta icke-metaller är isolatorer

○ äv. an­ordning som skiljer ström­förande ledning från jordade före­mål vanligen av porslin

belagt sedan 1849

Till SO

SAOB

publicerad: 1933  

ISOLATOR is1ωla3tor2 l. i1s-, l. -ol- l. -ål-, ngn gg -a4tor, r. l. m.; best. -n; pl. -er -latω4rer.

Etymologi

[jfr t. o. eng. isolator, fr. isolateur; till ISOLERA]

fys. o. elektrotekn. ngt som isolerar l. har förmåga att isolera (se d. o. 3).

a) ämne som endast i ytterst ringa grad leder elektricitet, oledare; motsatt: ledare. Gummilacka är bättre isolator än svafvel. Edlund ÅrsbVetA 1849, s. 85. Moll Fys. 3: 16 (1899). Erix (1923).

b) föremål som användes att isolera ngn l. ngt.

α) (i sht förr) isolerpall. Andersson (1857). Ekbohrn (1868).

β) vanl. av porslin, stundom av glas, ebonit l. dyl. tillvärkad pjäs av växlande utseende o. storlek, avsedd att isolera blank elektrisk ledning vid dennas upphängningspunkter (i stolpar, väggar, ställvärk o. d.). Nyström Telegr. 57 (1869). Med luftledning menas utomhus på isolatorer upplagd öfverjordisk ledning. SFS 1902, nr 137, s. 3. SvD(A) 1930, nr 82, s. 7. jfr GLAS-, KLOCK-, OLJE-, STÖD-ISOLATOR.

Ssgr (till b β; fys. o. elektrotekn.): ISOLATOR-KROK. (järn)krok varpå isolator fastsättes (vid stolpe, vägg o. d.). TT 1900, M. s. 138. —

-PINNE. jfr -KROK. TT 1893, M. s. 43.

Till SAOB