SAOL

publicerad: 2015  
israelit
israel·­it [‑i´t] substantiv ~en ~er • ⟨ngt åld.⟩ jude
Singular
en israelitobestämd form
en israelitsobestämd form genitiv
israelitenbestämd form
israelitensbestämd form genitiv
Plural
israeliterobestämd form
israelitersobestämd form genitiv
israeliternabestämd form
israeliternasbestämd form genitiv
Till SAOL

SO

publicerad: 2021  
israelit israeliten israeliter
israel·it·en
substantiv
israeli´t
● person som till­hörde någon av de tolv judiska folkstammarna i det forn­tida Israel
belagt sedan 1526
Till SO

SAOB

publicerad: 1933  
ISRAEL i3sraäl2 l. -el2, l. -ä2l, l. 400 (I`srael (med öp(pet) ě) Weste), i bet. I 1 m., i bet. I 2, 3 n., i bet. II n.?
Ordformer
(-rael(l) 1526 osv. -ral 1628. -rahel (i bet. II) 1536)
Etymologi
[av hebr. i̯išrā'ēl, ”gudskämpe”, ”Gud kämpar”. Om namnet Israel i utvidgad o. överförd anv. jfr Hjelmqvist BibGeogrN 97 ff. (1904)]
I. om person(er).
1) namn som patriarken Jakob enligt bibeln erhöll efter sin brottning med Gud (jfr 1Mos. 32: 28 (Bib. 1541)); särsk. i uttr. Israels barn, Israels folk, Israels stammar, patriarken Israels l. Jakobs avkomlingar, judarna, israeliterna. Jsraels barn. Rom. 9: 27 (NT 1526). Jos. 8: 33 (Bib. 1541). Schück VLittH 2: 34 (1901).
2) (i bibeln o. i anslutning därtill) namn på det från patriarken Israel l. Jakob härstammande folket, judarna, israeliterna, den judiska nationen. Jach haffwer icke funnit sådana troo j Jsrael. Mat. 8: 10 NT (1526). Hör Jsraels heerde, tu som ledher Ioseph såsom fåår. Psalt. 80: 2 (Bib. 1541). Herner GTRel. 7 (1927).
3) [jfr motsv. anv. i t. o. eng.] i oeg. anv., i fråga om icke judiska förh.
a) (i sht i religiöst spr.) om kristenheten ss. det utvalda gudsfolket l. om visst kyrkosamfund o. d. Gal. 6: 16 (NT 1526). The .., som äre aff Israelz hws, thet är, aff Jesu Christi troo, och Gudz församblingz rätta ledamoter. PJAngermannus Vthl. 171 (1623). Kom, Israel! att dyrka / Din Gud på hvarje tid och ort. Ps. 1819, 1: 6. Det Svenska andeliga Israel. Pietisten 1842, s. 174. Det fredliga Israel. Rydberg Ath. 396 (1859; om donatistsamfundet). Sturzen-Becker 4: 128 (1862). — särsk. i vissa uttr., ss. hjälten i Israel [efter 1Sam. 15: 29], om Gud; väktare i Israel, Israels väktare l. herde [efter Psalt. 80: 2], om Gud l. Kristus, äv. om from o. nitisk präst; Israels tröst [efter Luk. 2: 25], om Kristus. Hielten i Israel liuger icke, / Vthan håller sina ord til pricka. Chærberus A 3 a (1642). Swedberg Ps. 1694, 357: 6. O Tu Israels wachtare (dvs. Jesus), wachta Tu osz för menniskiomen. Dens. Dödst. 345 (1711). Nog fins än själar millioner / Som känna ej Israels tröst. Bellman SkrNS 1: 201 (c. 1760). O väktare i Israel! Hedborn 2: 101 (1812). Sandell Sandell 62 (i handl. fr. c. 1845).
b) (numera ofta skämts.) om folk l. samfund l. sammanslutning som betraktas l. anser sig på ngt sätt som ”de utvalda”, de förnämsta l. dyl. (Man har icke velat taga med våra brev) lijcka som vij her på flåtan icke hörde till Isralss fårahuss medh. OxBr. 10: 104 (1628). Vår kroon aff Israel (dvs. K. X G.). AWollimhaus Vitt. 14 (1672). Våra bemödanden att producera (konstvärk) blifva ett ”åtlöje för Israël”. Scholander 3: 155 (1874). (Herwegh) blef till en ofruktbar Israels rättrådige. Hallström i 3SAH 24: 249 (1910).
II. [jfr ä. d. israelsøl; trol. efter namnet på tillvärkaren av ifrågavarande ölsort] (†) benämning på en ölsort. (Två) lester israhel. TullbSthm 1536, s. 114 b. Därs. 2/10 1557.
Ssg: (I 2) ISRAELS-MISSION(EN). om den kristna missionsvärksamheten bland judarna; äv. konkretare ss. benämning på en sv. förening för dylik värksamhet (bildad år 1875). MissionTIsrael 1874, s. 23. Därs. 1918, s. 18.
Avledn.: ISRAELIT, m. (-lit 1541 osv. -lita 1526. -lite 1526—1703) [av lat. israelita, israelites, gr. ἲσραηλίτης]
1) (i fråga om nutida förh. i sht skämts.) individ tillhörande det enligt bibeln från patriarken Israel l. Jakob härstammande folket, jude, hebré (se d. o. 1). Sy, en rätt Jsraelite j hwilkom intit swik är. Joh. 1: 47 (NT 1526). I handel med Israëliter af vanliga slaget råder jag att öppna ögonen eller pungen. Rademine Knigge 3: 126 (1804). Grimberg VärldH 1: 507 (1926).
2) [jfr t. ein guter israelit; efter Joh. 1: 47 (se 1)] i överförd anv., i uttr. en rätt israelit o. d., en svekfri, gudfruktig människa. At ingen inkommer (i himlen) vthan the som äre rätte Israeliter. PJAngermannus ATrolle 50 (1620). Wranér SippSmörbl. 13 (1903).
Avledn.: israelitisk, adj. till ISRAELIT 1. Schroderus Os. 1: 13 (1635). Den israelitiska sabbaten. Nilsson FestdVard. 168 (1925). särsk. [med anspelning på judarnas vandring gm öknen] (†) om resa: långsam, besvärlig. Detta vare så nog om vår israelitiske resas (dvs. K. X G:s likfärd fr. Gbg till Sthm) beskrifvande. Ekeblad Bref 2: 196 (1660). jfr FÖR-, NORD-ISRAELITISK.
Till SAOB