JAHA ja3ha2 l. jaha4 l. jaha4, interj. o. sbst. n.; ss. sbst. best. (tillf.) -et l. -t; pl. (tillf.) = l. -n; pl. best. (tillf.) -en l. -na.
Etymologi
[uppkommet ur JA gm förlängning o. accentfördubbling (jfr anm. under JA sp. 2) med inskott av hiatusfyllande h]
(i sht ngt vard.)
I. ss. interj., motsv. ett livligare, mera bestämt l. energiskt, ngn gg betänksamt ”ja”.
1) ss. svar på en fråga l. ett påstående o. d., motsv. JA I 1. Jaha, det är alldeles riktigt. Och förgyldta bokstäfver skulle det ju bli? .. (Svar:) Jaha mycket guld. Jolin MSmith 98 (1847). Mopsus. Märk, o souveraina Folk, / Hur alltid jag din mening lyckas gissa. / Folket. Jaha — det är så, när vi tänka efter! Atterbom LÖ 2: 279 (1854; uppl. 1827: Ja). ”Jaha”, röto samtlige karlröster, hvarvid man iakttog, att det starkaste ”jaet” kom från en hofpredikant. Pereswetoff-Morath Kadettm. 159 (1889). — särsk. (vard.) bekräftande en av den talande själv framställd förmodan; äv. frågande, motsv. ett: ”icke sant”? Vi ha spelat vår tennis i dag, jaha? Tagit vårt bad, jaha? Och dansat boston — jaha! Ullman FlickÄra 151 (1909).
2) (i sht vard.) motsv. JA I 2 a, b o. 3. Jaha, då få vi väl gå. Tyst kossa! om längre du bölar, / Får du af träskon, jaha! Braun Calle 46 (1843). Han trodde till och med att han hade en afskrift af verserna på sig; han sökte i plånboken och, jaha, der lågo de. Strindberg RödaR 53 (1879). Jag håller mycket på min lilla bror; jaha, det gör jag! Quiding Hvidehus 219 (1899). Jaha, nu bor man på landet. PT 1903, nr 172 A, s. 3. Jaså, jaha! Jo, si händelsen är, att (osv.). Högberg Frib. 71 (1910).
II. ss. sbst., om ordet jaha, motsv. JA III 1. Svaret blev ett kraftigt jaha. En mes, hvilken säger jaha och mjuka tjenare till hvart ord af sin förman. Carlén Rosen 171 (1842).
