SAOL

publicerad: 2015  
jurist
jur·­ist [‑is´t] substantiv ~en ~er person som ägnar sig åt juridik
Singular
en juristobestämd form
en juristsobestämd form genitiv
juristenbestämd form
juristensbestämd form genitiv
Plural
juristerobestämd form
juristersobestämd form genitiv
juristernabestämd form
juristernasbestämd form genitiv

SO

publicerad: 2021  
jurist juristen jurister
jur·ist·en
substantiv
jurist´
person som (yrkes­mässigt) ägnar sig åt juridik och som vanligen har någon juridisk examen
juristexamen; bankjurist; bolagsjurist; hovrättsjurist
försvars­ministern vill gärna ha med två jurister i ut­redningen
äv. om person som studerar för att av­lägga juridisk examen
juristerna har tenta på lör­dag
belagt sedan 1527; av medeltidslat. juris´ta med samma betydelse

SAOB

publicerad: 1934  
JURIST jɯris4t l. ju-, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-ist 1534 osv. -iste 1536. -ister, pl. 1527 osv.)
Etymologi
[jfr t. o. eng. jurist, fr. juriste; av mlat. jurista, till lat. jus (se JURIS)]
1) person (domare, advokat o. d.) som studerat juridik o. avlagt juridisk examen l. juridiska examina; rättslärd; lagfaren person, lagkarl; stundom (vard.) allmännare, om person (icke yrkesjurist) som är väl hemmastadd i lagar o. författningar o. känner till rättegångsväsendet o. d. En framstående, skicklig jurist. Rådfråga en jurist. OPetri PEliæ d 2 a (1527). Man hölt honom (dvs. påven Bonifacius VIII) för en förfaren Jurist bådhe vthi then werldzlige och andelige Laghen. Schroderus Os. 2: 740 (1635). Thenne Börje (en bonde) är en stark Jurist och mycket svår man i process. VDAkt. 1725, nr 415. R. T. Cedersköld .. var en af Stockholms förnämsta advokater, skarp jurist och i många stycken skicklig ämbetsman. De Geer Minn. 1: 137 (1892). — jfr KRIMINAL-, YRKES-JURIST.
2) (vard.) person (i sht student) som tillhör juridiska fakulteten vid ett universitet; student som läser på juridisk examen. Annerstedt UUH Bih. 1: 48 (i handl. fr. 1604; om juris professor). (Vid Uppsala universitet) blifwer 13 Professores. Först 3 Theologi .. 2 Jurister (osv.). Thyselius HdlLärov. 1: 12 (1620). Schulthess (1885; om juris studerande). Siwertz JoDr. 15 (1928; om juris studerande).
Ssgr (till 1): JURIST-BYRÅ~02 l. ~20. advokatbyrå. AdrKalSthm 1909, s. 21.
-FRÖ. (vard., skämts.) om juris studerande; äv. om ung jurist vid domstol l. ämbetsvärk. Hedenstierna Hellevik 156 (1898). Snobbiga juristfrön. (Barr o.) Wigforss 266 (1906).
-MÖTE. sammankomst av jurister för dryftande av rätts- o. lagstiftningsfrågor o. d. ForhandlNordJuristmøde 1872, Bil. s. 117. —
-SYNPUNKT~02, äv. ~20. Saken bör icke ses enbart ur juristsynpunkt.
-ÄMNE. (vard.) om juris studerande. Högkragade och nackbenade juristämnen. Lindqvist Stud. 202 (1906).
Avledn.: JURISTERI, n. (-istri c. 1550) [efter t. juristerei]
1) (numera bl. ngn gg arkaiserande) juridik. Vm nu .. uthi så mecktigt Konunge Rijke (som Sv.) .. icke finnes skal någon Doctor i then H(eliga) skrift; I Medicinen, eller ock i Juristriet, hwilken med ähre och dignitet thesse tytler försware måtte. Hetter icke thette rijket med höghe prydelser fast förblåttedh ware? Celsius Mon. 57 (i handl. fr. c. 1550). Brasck FörlSon. E 4 a (1645). Så har jag, ack! med glödande flit / I grund studerat filosofi'n / Och medicinen, juristeri't. Rydberg Faust 15 (1876; yttrat av Faust); jfr 2.
2) juridisk formalism; formrytteri o. advokatyr vid lagtillämpning; användande av juridiska spetsfundigheter o. hårklyverier för att skaffa sig l. den sak man förfäktar ett sken av rätt. NF 7: 1466 (1884). Ett stelbent juristeri, som är upprörande för rättskänslan. Upsala(A) 1927, nr 29 A, s. 1.
JURISTISK, adj. (-isch 1542) [jfr t. juristisch]
1) (†) juridisk. Thet Juristische Facultedt. G1R 14: 193 (1542). Juristiske Böker. Schroderus Os. 2: 59 (1635).
2) juridiskt formalistisk; som använder l. kännetecknas av osv. formrytteri o. advokatyr, juridiska spetsfundigheter o. hårklyverier. Lag-utskottets pluralitet är .. tillgifven den nya juristiska faktionen. Geijer I. 8: 489 (1829). Han (satte) det ena juristiska krokbenet efter det andra för revisionens pådrifvare. GHT 1898, nr 237, s. 2.