SAOL

publicerad: 2015  

kelp

kelp [kel´p] substantiv ~en • en typ av brun­alg

Singular
en kelp	obestämd form
en kelps	obestämd form genitiv
kelpen	bestämd form
kelpens	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

kelp kelpen

kelp·en

substantiv

[kel´p]

● (samman­fattande beteckning för) jod- och mineral­rika havs­växter särsk. vissa brun­alger (tångväxter)

○ äv. om produkt av sådana havs­växter: aska, födo­ämnen m.m.

belagt sedan 1751; av engelska kelp med samma betydelse; av ovisst urspr.

Till SO

SAOB

publicerad: 1935  

KELP käl4p, r. l. m.; best. -en.

Etymologi

[av eng. kelp; av ovisst urspr.]

1) bot. gemensam benämning på vissa arter av havsväxter, särsk. brunalger tillhörande familjerna Furaceæ o. Laminariaceæ, vilka brännas för utvinnande av vissa ämnen (natron o. jod) ur askan; särsk. om arten Macrocystis pyrifera Ag. (Fucus pyriferus Lin.). Alm(Gbg) 1751, s. 28. Skogman Eug. 1: 84 (1854). Den största af alla hafsalger, kelpen (Macrocystis pyrifera). Antarctic 2: 99 (1904).

2) (i fackspr.) aska av bränd kelp (i bet. 1), i sht förr använd för tillvärkning av soda, i senare tid huvudsakligen för framställning av jod; jfr TÅNG-SODA, VAREK. Retzius FlVirg. 13 (1809). Berzelius Kemi 5: 1300 (1828). LAHT 1921, s. 650.

Ssgr (i fackspr.): (1) KELP-BLAD. Antarctic 2: 43 (1904). —

(1) -GÅS. [efter eng. kelp-goose] zool. den vid de antarktiska ländernas havsstränder förekommande fågeln Chloëphaga hybrida Mol. (Bernida antarctica Gm.). Antarctic 2: 12 (1904). FoFl. 1906, s. 105. —

(2) -LUT. av aska efter kelp tillvärkad lut. Rinman 1: 42 (1788). Berzelius Kemi 1: 523 (1817). —

(1) -ROT. Antarctic 2: 46 (1904). FoFl. 1906, s. 106. —

(1) -UGN. ugn vari kelp brännes till aska. BotN 1843, s. 93.

Till SAOB