SAOL

publicerad: 2015  

kenotaf

keno·­taf [kenota´f] el. ceno·­taf [senota´f] substantiv ~en ~er • minnes­vård över av­liden person på annan plats än vid graven

Singular
en kenotaf (en cenotaf)	obestämd form
en kenotafs (en cenotafs)	obestämd form genitiv
kenotafen (cenotafen)	bestämd form
kenotafens (cenotafens)	bestämd form genitiv
Plural
kenotafer (cenotafer)	obestämd form
kenotafers (cenotafers)	obestämd form genitiv
kenotaferna (cenotaferna)	bestämd form
kenotafernas (cenotafernas)	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

kenotaf kenotafen kenotafer

keno·taf·en

substantiv

kenota´f

● minnes­vård över en av­liden person på annan plats än vid graven

kenotafen över Birger jarl vid Stock­holms stads­hus

belagt sedan 1841; via lat. av grek. kenotaph´ion med samma betydelse, till kenos´ 'tom' och taph´os 'grav­vård'

Till SO

SAOB

publicerad: 1903  

CENOTAFIUM se1nota4fium l. -å- l. -ω-, l. —302 (senotáfiumm Dalin), äfv. KENOTAFIUM (Ant. tidskr., Turistfören. resehandb.) ke1-, n.; best. -iet; pl. -ier; l. CENOTAF (Gumælius, Schulthess (1885)) se1-nota4f l. -å- l. -ω- l. KENOTAF ke1-, r. l. m.; best. -en; pl. -er.

Etymologi

[jfr t. cenotaphium, kenotaphion, eng. cenotaph, fr. cénotaphe; af lat. cenotaphium, gr. κενοτάφιον, af κενός, tom, o. τάφος, begrafning, graf, grafvård]

eg.: tom graf; minnesvård upprest åt en afliden på en plats där hans jordiska kvarlefvor ej finnas. Gumælius Passow (1841, under κενοτάφιον). (Kiviks-) monumentet är påtagligt uppfördt till minne af en enskilt händelse: en strid, en seger och ett segertåg, som det genom figurskrift, tecknad på segrarens sarkofag eller kenotaph vill föreviga. Nilsson Ur. 2: 11 (1862). K. Sidenbladh i Ant. tidskr. 2: 200 (1869). NF (1878). Johan III:s kenotafium, domkyrkans (i Uppsala) förnämsta konstverk. F. Schenström i Turistfören. resehandb. 3: 72 (1898).

Till SAOB