SAOL

publicerad: 2015  
kikna
kikna [çi`kna] verb ~de ~t tappa andan av hosta el. skratt
Finita former
kiknarpresens aktiv
kiknadepreteritum aktiv
kiknaimperativ aktiv
Infinita former
att kiknainfinitiv aktiv
har/hade kiknatsupinum aktiv
Presens particip
kiknande

SO

publicerad: 2021  
kikna kiknade kiknat
verb
ki`kna
i vissa ut­tryck tappa andan på grund av intensivt skrattande, hosta eller dylikt
någon kiknar (av något)
kikna av skratt; barnen skrattade så de kiknade
belagt sedan ca 1600; till sv. dial. kika 'tappa andan'; ljud­härmande
kiknakiknande, kikning

SAOB

publicerad: 1935  
KIKNA ɟi3kna2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (se avledn.).
Etymologi
[jfr nor. dial. kikna; avledn. av KIKA, v.1]
på grund av krampaktig åtsnörning av luftstrupen förlora förmågan att fritt andas (samt reagera däremot gm korta hoststötar l. gm inandning som åtföljes av ett vinande inandningsljud ss. vid kikhosta); i sht förr äv. allmännare: bliva starkt andfådd l. (vara nära att) tappa andan (på grund av ansträngande rörelse, vissa starka retningar av sinnesorgan o. d.). Bureus Suml. 24 (c. 1600). Om een Häst är trång Bröstat att han kijknar. Rålamb 13: 149 (1690; rubrik). En slaf, kiknande utaf häftigt springande. Österling Ter. 2: 11 (1700). Vattnet var så kallt, att (dop-)kandidaterna riktigt kiknade vid det kalla badet. GHT 1896, nr 120 A, s. 3. Petrén EpidSj. 85 (1926). — särsk.
a) (†) i uttr. kikna efter andan, kiknande kippa efter luft. 2Saml. 35: 55 (1776). Med ett dugtigt tag midt öfver nosen fick (hon hästen) .. först att kikna efter anden, och sedan flåsa ut. Almqvist Skälln. 9 (1838).
b) i mer l. mindre oeg. anv., i fråga om häftigt skratt, stundom äv. häftig gråt o. d. Jag kiknar rät nu utaf mycket skrattande. Österling Ter. 1: 411 (1699). Bellman 1: 111 (1770). Att utaf gråt och suckar kikna / hon väl förtjent, från morgon intill qväll. Scholander 2: 51 (1866). Han höll på att kikna av skratt. Wulff 85År 276 (1929).
c) (†) i p. pr. i adjektivisk anv., i överförd anv., om andning, hosta, skratt (jfr b) o. d.: som försiggår under kiknande. Ett nästan kiknande skratt. AJourn. 1814, nr 285, s. 4. Andedrägten (var) kiknande. TLäk. 1835, s. 23. Den skarpa, kiknande, i anfall påkommande hostan. Lundberg HusdjSj. 298 (1868).
Särsk. förb.: KIKNA BORT. (†) gm kiknande (vara nära att) kvävas l. svimma. Lind (1738). Infantes (dvs. barn) kikna bort (då de bli vreda). Linné Diet. 2: 239 (c. 1750). Jag andas knappast mera; / jag ville kikna bort af skratt. Runeberg ESkr. 2: 159 (1834).
Avledn.: KIKNING, sbst.3 (sbst.1—2 se KIKA, v.1—2), r. l. f. vbalsbst. till KIKNA. särsk. med. om den långdragna inandning med ett egenartat vinande ljud som kännetecknar visst stadium av kikhosta. Linc. (1640; under anhelatio). Fischerström 1: 381 (1779). TLäk. 1834, s. 458. Petrén EpidSj. 88 (1926).
Ssg: kiknings-anfall. med. Wide MedGymn. 198 (1896). Pettersson Bakt. 133 (1926).