SAOL

publicerad: 2015  

klimakterium

klim·­akt·­eri·­um [‑e´ri‑] substantiv klimakteriet • period i kvinnans liv när menstruationen upp­hör

Singular
ett klimakterium	obestämd form
ett klimakteriums	obestämd form genitiv
klimakteriet	bestämd form
klimakteriets	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

klimakterium klimakteriet

klim·akt·eri·et

substantiv

klimakte´rium

● period med större hormonella förändringar i en kvinnas kropp i sam­band med att ägg­lossning och menstruation blir oregelbunden för att slutligen upp­höra; vanligen med början i 40-års­åldern

SYN. övergångsålder JFR menopaus

klimakteriebesvär

komma i klimakteriet; vara i klimakteriet; under klimakteriet minskar östrogen­nivåerna

belagt sedan 1905; till lat. climacte´ricus, grek. klimakterikos´ 'kritisk, faro­fylld (om vissa levnadsår)', till klimakte´r 'pinne på en stege'; jfr ur­sprung till klimat, klimax

Till SO

SAOB

publicerad: 1936  

KLIMAKTERIUM klim1akte4rium l. kli1-, l. 10302, n.; best. -iet.

Etymologi

[jfr t. klimakterium; bildat till lat. climactericus (se KLIMAKTERISK)]

med. övergångstid i kvinnans liv då sexualfunktionerna upphöra. Ymer 1905, s. 84. Broman Männ. 2: 65 (1925).

Till SAOB