KNÅP knå4p, n.; best. -et.
1) motsv. KNÅPA 1: knåpande; knåpgöra. Weste (1807; angivet ss. familjärt). Vid det ständiga knåpet med månget litet ämbete i staten. Törneros Brev 1: 102 (1824; uppl. 1925). Allt pyssel och knåp (i trädgården var) förloradt på en frostnatt. Strindberg Skärk. 196 (1888). Schemat .. tycks .. gå tämligen bra ihop efter ett långvarigt knåp. DN(A) 1930, nr 126, s. 1. — jfr HUVUD-, SMÅ-KNÅP. — särsk. (folkligt i vissa trakter, föga br.) i ordstävet knåp lider, knåpande ger resultat, även om man arbetar långsamt o. smått, går det ändå framåt; äv. oeg. Wensell Ordspr. 46 (1863).
